Horrible Dicto -

Ett par bibliska ord

Sedan jag läste de tre kapitlena i bibeln har jag förstått mycket och jag har hört ovanligt mycket om det. Till exempel den här reklamen om fastighetsbyrån eller nåt, när Eva & Adam sitter under vishetensträd och ormen är det, jag förstår allting nu. Jag längtar redan till nästa besök hos Elin då jag ska läsa ännu några kapitel ur vår alla favorit, bibeln. Jag har tyvärr, till Urbans besvikelse slängt min bibel då den bara var en så kallad hyllvärmare, en stor dammsamlare ^^ Men Elins används nu flitigt för gud.. han såg att det var gott! ;) En grej som också förvånar mig är att jag faktiskt har förstått allting hittils, jag trodde liksom bibeln var skriven lite konstigt, att den var djup och sådär så jag inte skulle fatta, men man kan undra om det alltid har varit så eller om det är jag som blivit smartare, jag tror de sistnämnda.

Oroväckande: Jag har komfimerats, det kan man inte tro med tanke på vad jag precis upplevt, men jag menar jag var ärlig då, "jag gör det för presenterna", ärlighet varar längst som sagt ;D

/ i

2008-06-14 @ 11:40:52 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

möte klockan tre

Idag äter vi blåbärspaj på min balkong i solen.
På grund av mkt konstiga saker så har vi inte kunnat träffats på ett tag, eller vi har juu setts men vi har inte riktigt hunnit gått igenom alla punkter som vår dagliga checklista innehåller. Idag ska vi alltså försäka bocka av det mesta och njuta lite av varandras sällskap.

Sol i sinne brun på balkongen!

/e

2008-05-30 @ 12:09:27 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Grupparbete

Grupparbete är nutidens bästa arbetssätt, i alla fall enligt många i dagens samhälle. Grupparbete är den nya arbetsformen på alla plan och nivåer. Jobba bra, jobba i grupp, så lyder ledordet. Att kunna jobba i grupp är en egenskap som alla måste ha, kan man inte jobba i grupp så ses man som en enstöring eller en person som inte vill beblanda sig med andra. Det är i alla fall den känslan man får då man går på gymnasiet idag. I alla ämnen ska man jobba i grupp, man ska jobba tillsammans för då blir arbetet så mycket bättre än om alla gör varsitt. Stämmer verkligen detta? Blir arbetet så himla mycket bättre i slutändan om man gör det i grupp än om man gör det själv? Svaret är antagligen nej. Vad finns det som säger att det faktiskt skulle vara så? När man ska jobba i grupp så delas man in efter ambitionsnivå, personalighet etc. och läraren verkar alltid vara väldigt nöjd med grupperna. ?Ni kompletterar varandra så bra, ni ha så mycket att lära varandra?, det får man ofta höra då man kommer för att klaga på sin grupp. För ofta står man där och har hamnat med den person som man minst ville hamna med när man hörde talas om grupparbetet. För det är nästan aldrig som man känner sig nöjd med sin grupp och faktiskt hamnat med några som man själv känner sig jämlik med. Ibland undrar man hur lärarna tänker, de tror att det är bra att en sämre jobbar med en bra. Många tror att det är så man lär sig mest. Ska inte grupparbetet gynna alla, ska inte alla känna sig nöjda? Ska inte alla känna att de får ut så mycket som möjligt av arbete? Så blir det ju oftast inte. Det blir ju så att den som är mest ambitiös och vill ha högt betyg gör allt. Har då inte meningen med grupparbete försvunnit? Att jobba i grupp ska väl förenkla arbete, just för att det är för mycket att göra för en person? Den är inte speciellt demokratisk, denna nya arbetsform. En person gör allt och de andra glider med på en räkmacka. Personen som är drivande märker självklart detta, det gör de andra med men varför klaga? Som den drivande kan man inte göra något då man ju gärna vill ha det där MVG: t. För det är ju i grund och botten betyget som stoppar ett gott samarbete. Men vill inte ge ut för mycket uppgifter till den sämre/slöe/trötte, vad han nu kallas, med risk för att det blir dåligt. Kanske skulle man ta bort betygen på grupparbete, eller så skulle det bara finnas G och IG. Skulle inte betyget hänga som ett moln över axlarna så skulle man kanske våga delegera ut lite arbete istället för att göra allt själv. På så sätt skulle samarbete bli bättre, man skulle kunna diskutera och faktiskt jobba tillsammans, då man inte behöver oroa sig för betyget. Man får G bara man samarbetar och lämnar in en produkt. För var det inte det som var meningen med arbete från första början, att jobba i grupp och samarbete, detta snarare än slutprodukten? Det här med grupparbete har gått över styr i skolan. Vissa lärare tror att det är så bra, att alla får ut något av det medan det i själva verket är så att en gör allt och de andra glider med. Lärarna i fråga säger att de märker det, att de ser vem som gör vad men så kan det inte vara. Var det så, så skulle man inte sätta ett betyg på ett arbete utan flera efter antalet elever som jobbat med det. Hur ofta sker då detta? Aldrig skulle jag vilja påstå. Det är ett betyg som setts, ett betyg som alla får dela på, även om en person har gjort 80 % och en annan 20 %. Men detta spelar kanske ingen roll, för slutprodukten säger ju MVG så då ska alla ha det, även om en person kanske inte presterat mer än G. Där har betyget än en gång satt stopp för ett eventuellt perfekt samarbete. Den ena eleven vågar inte riskera sitt betyg och därför gör den allt själv. Det andra personen i gruppen kanske är jätteduktig men behöver lite mer tid, tid som i skolan inte finns och tid som den ambitiösa inte vågar riskera. Hur ska man då sammanfatta grupparbete? Visst det är en bra arbetsform, så länge alla är på samma nivå och vill nå samma betyg. Skolan måste strunta i om en grupp får en mindre bra slutprodukt och en annan en excellent så länge samarbetet fungera. Man måste helt enkelt dela in grupperna rättvist och efter ambitionsnivå. För det är ju, som sagt, samarbetet i sig som var meningen med arbetet, eller det var i alla fall tanken från allra första början med grupparbete.

2008-05-30 @ 12:06:51 Permalink Upplevelserna Kommentarer (2) Trackbacks ()

Efterlysning

Tänker nu gå ut med en efterlysning. Snarare något jag undrar om någon annan också upplevt, men... efterlysning!

Jo, ibland (oftast när jag är sjuk) klickar det i ena örat varje gång jag sväljer. Ett simpelt klicljud som ibland upprepar sig 1-5 gånger under sväljningen. Jag har börjat undra om jag är paranoid, måste få svar på om någon annan känner samma sak. Inte för att jag kanske skulle känna mig mindra paranoid utan mer för att ha en vän om faktiskt också är det. Nu kanske denne person som känner av samma symtom inte vågar ge sig till känna, med risk för att bli kallad paranoid men jag kan garantera att man klarar sig hyffsat genom livet, man vankar fram. Nej men skämtosido, jag efterlyser ett klickande ljud i örat vid svälning, någon?

/ ida

2008-05-27 @ 19:17:54 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Till en annan verklighet

- Lär dig nu gossebarn, ty att tro för väl om dig själv kan gå illa.

Han la huvudet på sned, klappade mig på axeln och sa:

- Men det begriper du väl att vi inte kan göra! Hästen väger över 500 kg och vi kan ju inte bära hem den! Nog för att den är skadad, men vad vill du att vi ska göra, dra den efter oss hela vägen hem, ty den är hämmad att gå?

Han skakade på huvudet samtidigt som han fortsatte att gå. Hans blonda hår blåste i den varma sommarvinden och hans brunbrända armar pendlade längs hans sidor. Hans överlägsna gångstil fick mig känna irritation, men jag var väl medveten om att man inte får säga emot sin make, honom skulle man tjäna och alltid hålla med, i vått och torrt.

Det var i mitten på 1700-talet och dammet yrde om vagnarna som drogs av hästar. Vackra stora kallblod med mörka ögon som jag bara ville drunkna i. Att se in i deras ögon var som att se en annan verklighet, simplare, men vackrare än den jag spenderade mitt liv i nu. Deras ögon sa att allt kommer bli bra, och jag trodde dem. Av flåsandet och sparkandet de lämnade efter sig kände jag välbefinnande. Jag drog in luften och kände den där välbekanta hästdoften, den underbara doften från min barndom. Saknaden av barndomshemmet Blåviken var stor, saknaden av att få leva som jag ville. Att varje morgon få vakna och rida ut på min älskade Athena innan frukost gjorde mig varm inombords. På dagarna satt jag alltid i hagen och läste alla böcker om äventyr i Amerika Så många gånger som jag bara somnade i skuggan och drömde mig bort i bokens handling, hur jag drömde om äventyren jag själv önskade mig, men aldrig fick uppleva. När jag bestämde mig för att skriva en egen äventyrsbok fick jag nytt liv, ett mål, en vilja och styrka som ingen kunde stjäla från mig.

Jag vaknade ur mitt dagdrömmande och sprang ifatt Arthur.

- Jag hörde att de talade om att avliva hästen, det är ju förskräckligt...

- Det skulle nog vara det bästa, jag skulle icke tveka en sekund. Att ens begrunda saken är befängt, saken är klar, sa Arthur utan att ge mig en blick.

- Men det är ju ett ben det handlar om, med enkel behandling kan den springa fritt och må bra redan nästa sommar.

- Springa fritt och springa fritt, den kommer aldrig att kunna köra vagnar igen, vad är den då till för nytta? Du tänker verkligen inte du, man kan undra vad du har innanför pannbenet egentligen.

Jag sänkte blicken och kände mig illa till mods, alltid samma visa.

Han fortsatte med sin mörka basstämma:

- Jag tvivlar på att det finns någon i den här staden som har något vett i skallen över huvudtaget, folk reflekterar inte, bara handlar. I grund och botten är det jag som står för allt, och vad får man, inte ens ett tack, men jag klarar mig. Jag behöver inte opålitligt folks intetsägande ord för att överleva.
Jag hade nästan slutat lyssna, jag hade hört det förut. Hans överlägsna röst ekade i huvudet på mig men orden fick mig inte att reagera, han hade alltid varit sådan. Mina föräldrar tyckte att han var en pålitlig man, men de hade inte hört honom när han bredde på och satte sig själv på sina höga hästar. Han var enligt sig själv den mest enastående man som någonsin skådats och menade att jag skulle vara tacksam för att han hade valt mig och ingen annan. Till en början var jag förälskad, då han lovade mig äventyr och färder runt jordklotet, men när jag öppnade ögonen och förstod att allt var en lögn tappade jag intresset. Allt han sagt och lovat mig var bara lögner för att få det gott ställt, då jag kom från en rikare familj än honom själv. Han fick delar av min förmögenhet vid vårt bröllop och den gick till reparation av hans egen gård som han fortfarande betonade inte tillhörde mig trots vårt giftermål. Jag önskade att jag aldrig fallit för hans falska spel, jag skulle mycket hellre ha stannat på gården med Athena och mina äventyrsböcker.

Efter en lång promenad inne i staden var det dags att vända hem mot Arthurs herrgård och på vägen hem träffade vi herr och fru Ebenhjelte som sedan tidigare var vänner till Arthurs föräldrar.

- När blir det tillökning här då? frågade fru Ebenhjelte fräckt och närmade sig mig på ett obehagligt sätt.

Jag backade några steg, men hann inte säga något innan Arthur hånande uttalade sig:

- När fruntimret blivit allmänbildad och förstår sig på etik och moral. Ibland undrar man ju om hon vet någonting annat än fantasier från äventyrsböcker. Nog för att jag kanske skulle bidra med mina otroliga gener till ett klyftigt gossebarn, men man vill inte riskera dumheter.

- Jag är inte dum, sa jag. Vi prioriterar helt enkelt olika saker. Jag tycker om litteratur och hästar, Arthur föredrar annan kunskap.

- Litteratur? Hästar? Kunskap? Kallar du hästar kunskap? Att du fortfarande inte förstår att hästar endast existerar för att vi ska kunna ta oss fram, hur många gånger ska jag behöva förklara för dig innan du lägger mina kloka ord på minnet? Och litteratur? Vet du ens vad ordet betyder? Dina äventyrsböcker är allt annat än den litteratur allmänheten bör läsa.

- Vi har olika syn på det Arthur, vi låter det vara.

Jag försökte vara lugn fastän jag bara ville springa därifrån, ända hem till Blåviken.

Vi sa adjö till Ebenhjelte och den resterande vägen hem lyssnade jag på alla hans föreläsningar om hans ekvilibristiska kunskaper. Hans tonläge låg på gränsen mellan uppläxning och stolthet, men jag lyssnade inte längre. Jag önskade bara att han någon gång skulle få äta upp sin stolthet. Min önskning slog in.

En morgon då jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret i sovrummet, hörde jag röster nerifrån köket. Jag klädde mig hastigt innan jag smög ner för att höra vem besökaren var. Arthurs röst kände jag igen, men den andra var för mig okänd. Jag hörde Arthur säga att det inte kunde vara möjligt, men mansrösten försökte övertyga honom om att så var fallet. Jag kunde inte hålla mig längre utan klev försiktigt över tröskeln och in i köket. Mannen lyste upp och gick med ett leende på läpparna emot mig och tog min hand:

- Edgar Abrahamsson, Hugo Gebers Förlag i Stockholm, vet inte om du kommer ihåg, men du skickade ett utkast av en äventyrsbok för ungefär 4 år sedan. Vi har haft storstädning på kontoret och jag fann det, läste det och var fast. Måste verkligen ge dig komplimanger för ditt otroliga sätt att skriva på, häpnadsväckande och annorlunda.

- Men ursäkta snälla ni, det är orimligt. Om det är någon här som är häpnadsväckande så är det jag. Vill inte skryta, men jag vet det mesta, min fru är okunnig och mycket obegåvad, korkad skulle man nästan kunna säga. Jag har försökt lära henne allt jag kan, men jag kan förstå att det är svårt att få in så mycket kunskap som jag bär på, särskilt för en kvinna.

Arthur bröstade upp sig och försökte få Edgar Abrahamssons uppmärksamhet, men det gick inte, han höll fast sin blick rakt in i mina ögon och det var som om jag kunde se den där verkligheten jag bara sett i hästarnas ögon.

- Jag skulle vilja trycka det du skrivit till en bok, sa Edgar och höll fortfarande kvar sin blick.

Hans lugn och ödmjukhet fick mig att tappa orden, jag fick inte fram ett ljud. Jag bara stod där och såg in i hans mörka ögon; jag var så nära den verkligheten jag önskat mig. Arthur tog ett hårt grepp om min arm och sa syrligt:

- Hilda har inte tid för allt det där, hon kan inte flytta till Stockholm och göra det där, hon skulle aldrig klara sig. Vi ska skaffa ett gossebarn och hon ska bli hemmafru, det har inte riktigt blivit tid för det än, men jag kan garantera att det både finns gossebarn och mat på bordet om ett år.

Min dröm var så nära, men jag hade lovat Arthur vid vårt bröllop att älska honom i nöd och lust, jag hade i alla fall lovat mina föräldrar, skulle jag svika dem för det här?

- Hilda, jag vill att du ska veta att ditt författarskap kan nå oanade höjder och jag har aldrig mött någon som skrivit så innerligt och passionerat som du.

- Jag... jag kan inte. Jag har lovat mina föräldrar att stanna med Arthur.

Jag sänkte blicken och kände den där verkligheten försvinna, min dröm gå i kras. Edgar Abrahamsson såg uppgivet på mig innan han tog upp ett kort ur kavajfickan:

- Om du ångrar dig...

- Det gör hon inte!

Arthur ryckte till sig den lilla papperslappen och rev den i bitar. Jag såg min framtid falla isär.

Edgar Abrahamsson tackade för sig och klev ut ur huset och jag satte mig vid köksbordet och Arthur mitt emot.

- Vad är det för dumheter, skriva en äventyrsbok? Vem tror du att du är egentligen?

Han skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret.

- Älskar du mig? frågade jag och försökte möta hans blick.

- Vad är det där för fråga? Det gör jag väl.

Jag tittade bestämt ut genom fönstret och sedan på Arthur igen:

- Om du älskar mig så låter du mig gå.

Jag sprang ut genom dörren och ut på grusgången, genom grindarna och sökte med blicken efter Edgar, han kunde inte ha kommit så långt. Jag vände mig om och vid grindens ena stenpelare stod han, lutad som om han väntade på någon.

- Jag visste väl att du skulle komma, ingen sådan passionerad författare skulle tacka nej till den här möjligheten, speciellt inte för att bilda familj med en respektlös man med sådant högmod.

50 år senare.

- Vad hände sen? frågade lille August med en enorm entusiasm i sina ljusblå ögon.

- Men det vet du ju, jag fick min första bok publicerad och sedan tre uppföljare. Jag flyttade hem till Blåviken och gifte mig med morfar.

- Var det någon som sa morfar? hördes en varm röst inifrån biblioteket.

- Nej, jag berättade bara för lille August hur vi träffade varandra, Edgar Abrahamsson.

Novell om en dödssynd = Högmod!
Skriven av: Ida Plantin

2008-05-14 @ 20:21:52 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vänner

Efter samtal med vänner började jag tänka på det här med bästa vänner. Bästis, bästa vän ja vi har olika namn på den kompis vi anser vara den bästa, den vi umgås med mest och den vi har kul med. Men handlar det egentligen inte bara om vem vi är närmast? På engelska säger man closest friend och det är kanske en fras vi skulle börja tillämpa här i Sverige med?! Bästa kan egentligen vara vem som helst, den roligaste kan vara den bästa, den man umgås med mest kan vara den bästa? men det behöver inte betyda att den bästa är den närmsta vännen. Jag började fundera över mina bästa vänner. Som liten hade jag aldrig någon bästa vän, vi var alltid tre, tre de hemska talet som gör att en alltid blir utanför och det råkade(?) bli jag. Som äldre har jag nu haft svårt att säga vem min bästa vän är. Jag har på något sätt byggt upp en mur som bara jag kommer innanför, inte det att jag inbe är mottaglig för mina vänner utan mer det att jag inte vill kalla någon min bästa vän med risken för att bli sviken. Så häromdagen började jag istället se på mina vänner som nära vänner istället för bästa vänner. Jag har mina vänner, my people, som jag anser vara mina närmaste. Kan det vara så att ordet bästa vän är för de yngre? Man kan ha en bästa vän i skolan, en bästa vän på träningen, en bästa granne men de närmsta är alltid närmast. De är ju de vänner som är närmast inpå och känner en, det är inte dem man träffar mest, pratar med mest. Utan de är de som man kan prata med, som man kan umgås med på samma sätt fast man inte träffat dem på länge. Det handlar alltså inte om kvantitet utan kvalité. Behöver vi en massa vänner eller räcker det inte med att man känner att man har sitt people, det nämraste?
Jag har inga bästa vänner, jag har bara mina närmaste och för mig är det allt som betyder något och jag hoppas de vet vilka de är.

/e

2008-04-06 @ 11:35:56 Permalink Upplevelserna Kommentarer (2) Trackbacks ()

Blogghysteri?

Ja, kanske inte i denna blogg men i denna stad. Jag tror visst att alla börjar blir lite besatta av allt skvaller, skit som säga etc i denna stad. Falska rykten sprids, folk snackar skit och ja vem vet allt. En skriver det i sin blogg, en annan säger det på fyllan. På ett vänster kommer i alla fall allt skvaller ut till mottagarna och det börjar sakta men säkert spridas och i samma takt ändras även historien. När det alla sedan har tjatat om det tillräckligt så börjar alla leta reda på källan till allt, vem har spridit det? vem vågar säga det? vem började skriva om det i sin blogg? Ja, och i den här staden verkar polisnamälan inte vara långt efter det. Vad är det som händer med alla? Vad hände med den hederliga yttrandefrihetslagen? Kan vara lätt att säga så länge men inte själv drabbas, men kag ,sået nog säga att man får stå för sina handlingar och sedan räkna med konsekvenserna. För hur jobbigt är det egentligen, det snackas i en vecka sedan är det nästa offers tur.

Så se upp nästa gång du gör något du riskerar att ångra

/e

2008-03-27 @ 21:56:50 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Panik

Blunda.
Tänk dig en vit strand.
Du lägger dig på en luftmadrass i det klara ljusblå vattnet.
Du plaskar med fingrarna i det salta havet och ler för dig själv.
Solen bränner.
Du somnar.
Efter en stunds snarkande vaknar du.
Du öppnar ögonen.
Du ser dig omkring.
Du ligger nu på en luftmadrass som du känner börjar ge med sig med luft och du ser ingenting.
Ingen strand.
Inte i någon rikting.
Du är på öppet hav.

Vad fan gör man?
Skulle behöva lite tips utifall detta skulle hända under min vistelse i Thailand.

I det här läget skulle jag vilja ha en garanti på att en "inte ge upp"-känsla skulle infinna sig i min kropp. Just nu tror jag att jag att det skulle vara lättare att gråta lite krokodiltårar innan jag plaskar, (gärna sälliknande) i havet för att locka åt mig lite hajar som snabbt kan ta död på mitt lidande. (Tro inte att jag låter småfiskarna pilla på mig, dom är äckelpäckel)

2008-03-08 @ 23:20:35 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Dilemma

Olycka, otur, kalla det vad ni vill. Jag har en tendens att alltid sätta mig på en plats som någon köpt biljett till. Trist nog kan man inte köpa platsbiljett på turen Katrineholm-Stockholm och inte heller returen. På en av alla dessa tågresor satt jag på en sån där nerfällbar stol i gången, men under hela resan såg jag en ledig plats. Såklart ville jag inte chansa och så mig ner på den betydligt skönare stolen då någon vid nästa hållplats säkerligen hade köpt den. Då skulle jag gå miste om både den bekväma och obekväma stolen! Såklart när de ropar ut Katrineholm nästa är den inbjudande platsen fortfarande ledig, typiskt. Jag kan ändå slå vad om att om jag slagit mig ner i bekvämligheten hade säkerligen någon gubbe från Södertälje bokat den, garanterat.

Idag åker vagn 15, som jag slagit mig ner i, praktiskt taget tom, åter ett dilemma. Nu finns det så många platser att välja mellan så jag säkerligen råkar sätta mig på en Södertäljegubbes plats, otur som jag har. Jag har ännu inte passerat Södertälje än så jag kan fortfarande inte slappna av. Dock finns det ett 50-tal platser till om Södertäljegubben promt ska ha sin plats, men det är så mysigt just här. Nåväl, jag lever ännu i ovisshet.

/ Idus

2008-03-08 @ 22:50:59 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

112 Hårakuten

Igår satt jag på roslagsbanan och väntade på att det skulle rulla iväg när min blick fångades av en ljus varelse utanför fönstret. Nej nej, tro nu inte att det var något positivt med denna ljusa varelse. Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett så äckligt hår, och då är jag ändå i branschen så att säga. Håret var sönder blonderat till en sorts gul ton som inte ett silverschampo i världen skulle ta sig an, en kolsvart utväxt syntes ungefär 2-3 cm och håret var äcklig, skitigt, ohygieniskt, ORENT! Smatidigt hade bruden tuperat håret, japp! Men tro inte att hon tuperade håret från botten, nej nej. Bara sidorna typ mitt på längderna så hon såg ut somnån ljulgranskula missplacerad hos en olycklig familj på julaftonskvällen, det var en nära-döden upplevelse, jag garanterar. Det var liksom inte så att hon hade någon speciell stil heller, liksom svartrockare eller något sådan, de kan ju ha lite speciella stilar, men nej nej, hon ville bara vara blond och ha volym, så fel! En misslyckad hemmablondering, fel placering av tupering och kolsvart utväxt tillsammans skapar ett så fel intryck, smaklöst.

Nu såhär dagen efter har jag återhämtat mig, har smällt denna hemska händesle lite, men jag är inte riktigt hel ännu. Ge mig lite tid bara så ska vi se att jag inte får några större men.

/ Ida!

2008-03-08 @ 12:24:15 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag lever lyxliv

Ibland är livet himla härligt va, sådana dagar där såna som jag, helt vanliga svenssons kan känna sig lite storstadsaktiga. Skola cirka en timme idag, 1/3 geografilektion och sedan styrka på idrotten. Mycket skönt där, hemma vid tolv. Tog en dusch, hårinpackning ansiktsmask, ja hela kittet, kände mig som en gud där ett tag efter att ha tränart och sedan gjort mig fräsch igen. Pluggade sedan lite sådär, alldeles lagom mycket. Redan där kände jag att dagen varit mkt bra. Sedan tog jag cykeln ner tidigare än jag skulle träffa min vän Ida för lite ärande, ja ärenden låter så fint, hårspray etc. Träffade sedan kära vännen för en lunch, sallad ofc. Utanför cafét sken solen vilket var mkt skönt. Dagen blev liksom fulländad. Kort skoldag, hem göra sig fräsch och plugga så där härligt lite och sedan iväg för lunch med vännen. Träning, vänner och sklola är väl ungefär vad man ska hinna med på en dag, Och här siter jag nu, glad över dagen och kan med gott samvete kolla på tv hela kvällen.
Ja även jag kan få vara lite sådan ibland.

/E

2008-03-04 @ 19:03:25 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Inspiration

Våren är på väg vilket är mycket bra. Vi behöver alla lite ny inspiration, lite ny luft i lugnorna, nya erfarenhet, ja nytt av allt. Vi välkomnar våren med ett hej
HEJ

2008-02-19 @ 21:27:53 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har så rätt

Efter ytterligare information har jag nu fått reda på att det finns människor som sitter och bestämmer vad det är vi ska lära oss, vad som är allmänbildning!? Dessa gubbar har efter sin livserfarenhet koll på vad man bör veta, HA, det tror jag så mycket jag vill på. Jag vill lära mig att betala räkningar, hur det blir om man tar lån, vad deklarera är, hur man löser in olika fakturor och papper och sånt trams, hur man lever helt enkelt. Det är inte en jävel innen på banken som kommer bli imponerad av mina kunskaper inom antiken.
Bank-kvinna: Här har du skrivit fel siffror, det ska stå här, och här ska de stå namn!?!?
Ida: Men hörru, visste du inte att Odysseus lurade in sig och sina män in i Troja genom en stor trähäst, Odysseus list som man kallar de ;)
Bank-kvinna: ?

Har jag inte så rätt? Det här är ungefär det enda ämnet jag vägrar säga emot mig själv som jag annars är expert på, jag har så rätt, jag har så fucking jävla rätt!

/ ida

2008-02-06 @ 18:08:02 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Life goes on

Livet fortsätter. När det känns som allra jobbigast är det bara att kämpa på. The things that don't kill only make you stronger, är det inte så man brukar säga? Jag tror faktiskt att det stämmer. Att må dåligt, känna att allt är piss kanke bara är bra, när man komr ut svackan så kan man se tillbaka på den dåliga tiden och faktiskt känna sig starkare. Man har på något konstigt sätt lärt sig något, lärt sig känna igen olika tecken, känna igen en känlsa. Sådant kan ju inte vara annat än bra, eller hur? Allt känns piss när man mår dåligt, det är klart, men då måste man kunna blicka framåt och tänka att det kommer bättre tider, att man förhoppningsvis känner sig lite starkare.
Så försöker i alla fall jag tänka.

Man kan ju i alla fall drömma sig bort för ett ögonblick så känns i alla fall några saker lite bättre.

2008-01-26 @ 11:15:41 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Taskiga toner i ett fullproppat vardagsrum

En sag har slagit mig... Varför sjunger man alltid bättre i duschen? Det behöver inte bara vara där, utan i vissa rum så får man till det så förbaskat snyggt. Men om man ställer sig mitt i ett rum med fullt med folk till exempel i soffan, jaha, då låter det på ett annat vis? Är det för att man inte sjunger ut på samma sätt eller vadå? Det är som jag tidigare pratade om, när rösten börjar darra och man blir nervös. Jag menar, om man skulle ta mig som exempel, så vet jag att min röst låter helt okej, och att jag kan låten jag ska sjunga och så vidare, men ändå så kan det komma en otrevlig ton? Jag kan bara sucka åt hela grejen, det var bara något som slog mig... Man kanske måste börja tro på sig själv, att man är bäst, bara man inte försätter sig i en situation så man blir en människa full med högmod, men vem vet. Ja, egentligen, vem vet? Nej nu känner jag en lätt överdosering av analysering & reflektion. Nåväl, det var det här jag ville ha sagt, så ni vet de, om det skulle komma en taskig ton nångång i ett vardagsrum. En lätt mental förberedelse på att jag fortfarande inte kommit med något svar.

Skriven av: Ida Plantin

2008-01-22 @ 16:19:59 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tala ur skägget!

Varför är det så jobbigt att tala inför andra, varför sjunker man ner på en så låg nivå. Jag säger inte att det är jag som känner så men jag är bergis på att minst 50% av befolkningen har problem med redovisningar, föredrag etc. Varför är det så att man kan prata med sina klasskopmisar på vanliga raster och lektioner, men rösten börjar darra och man pratar ovanligt fort och tyst när man står längst framme och berättar något som man säkerligen tränat in och kan. Man har säkert text framför sig också, ifall man skulle trappa tråden, varför blir man så förbaskat nervös? Egentligen? Det är ju samma gamla människor, samma gamla blickar, samma gamla uttråkade kompisar som hört ens röst förut. Egentligen, jag säger inte att det är fel, men egentligen, varför är det så jobbigt? Man har ju ändå en fördel när man står där framme, för man har ju läst om ämnet och vet vad det handlar om, de som lyssnar har ju egentligen ingen aning, endel bryr sig blanka fan i det också. Är det läraren som gör att händerna skakar, att bokstäverna på pappret fladdrar och röster skär sig? Är det för att lyssnarna lyssnar, eller inte lyssnar? Vad är jobbigast? När och varför är det jobbigt? Vem bär på svaret? Var finns svaret? Finns det något svar eller ligger det i människans natur? Är vi skapta så och har i såfall vissa fått en gåva att kunna tala inför andra, finns det något svar?

Skriven av: Ida Plantin

2008-01-22 @ 09:22:29 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

När livet stannar

Har just avslutat boken När livet stannar av Malin Sävstam. En bok fylld av känslor och förtvivlan. Kanske inte en fröjd att läsa men den ger en verkligen perspektiv på livet. Tanken att jag skulle förlora nästan hela min familj är hemsk, tänk då någon som verkligen har gjort det. För henne är det inte bara en tanke utan det är hennes verklighet. Sävstam förlorade sin två av sina tre barn, sin man och tre av sina närmsta vänner. Jag tycker att vi alla bör lära oss att upskatta våra nära och kära. Vi tänker alla att vi ska göra saker imorgon. Imorgon ska jag träffa den, imrgon fixar jag det, om ett år gör vi det, ska ta tag i den saken snart, snart snart snart. Malin Sävstams liv förändrades på mindre än tre sekunder. Vad är det som säger att våra liv inte kan gör det med?
Att ta vara på tiden med våra nära och kära är viktigt. Imrgon kan det vara för sent. Kan låta klyschigt, men va fan. Det är ju sant.

/Elin Karlsson

2008-01-19 @ 17:57:46 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Horrible Dicto

Förskräckligt att säga...