Horrible Dicto

- Lär dig nu gossebarn, ty att tro för väl om dig själv kan gå illa.

*

Han la huvudet på sned, klappade mig på axeln och sa:

- Men det begriper du väl att vi inte kan göra! Hästen väger över 500 kg och vi kan ju inte bära hem den! Nog för att den är skadad, men vad vill du att vi ska göra, dra den efter oss hela vägen hem, ty den är hämmad att gå?

Han skakade på huvudet samtidigt som han fortsatte att gå. Hans blonda hår blåste i den varma sommarvinden och hans brunbrända armar pendlade längs hans sidor. Hans överlägsna gångstil fick mig känna irritation, men jag var väl medveten om att man inte får säga emot sin make, honom skulle man tjäna och alltid hålla med, i vått och torrt.

Det var i mitten på 1700-talet och dammet yrde om vagnarna som drogs av hästar. Vackra stora kallblod med mörka ögon som jag bara ville drunkna i. Att se in i deras ögon var som att se en annan verklighet, simplare, men vackrare än den jag spenderade mitt liv i nu. Deras ögon sa att allt kommer bli bra, och jag trodde dem. Av flåsandet och sparkandet de lämnade efter sig kände jag välbefinnande. Jag drog in luften och kände den där välbekanta hästdoften, den underbara doften från min barndom. Saknaden av barndomshemmet Blåviken var stor, saknaden av att få leva som jag ville. Att varje morgon få vakna och rida ut på min älskade Athena innan frukost gjorde mig varm inombords. På dagarna satt jag alltid i hagen och läste alla böcker om äventyr i Amerika Så många gånger som jag bara somnade i skuggan och drömde mig bort i bokens handling, hur jag drömde om äventyren jag själv önskade mig, men aldrig fick uppleva. När jag bestämde mig för att skriva en egen äventyrsbok fick jag nytt liv, ett mål, en vilja och styrka som ingen kunde stjäla från mig.

Jag vaknade ur mitt dagdrömmande och sprang ifatt Arthur.

- Jag hörde att de talade om att avliva hästen, det är ju förskräckligt...

- Det skulle nog vara det bästa, jag skulle icke tveka en sekund. Att ens begrunda saken är befängt, saken är klar, sa Arthur utan att ge mig en blick.

- Men det är ju ett ben det handlar om, med enkel behandling kan den springa fritt och må bra redan nästa sommar.

- Springa fritt och springa fritt, den kommer aldrig att kunna köra vagnar igen, vad är den då till för nytta? Du tänker verkligen inte du, man kan undra vad du har innanför pannbenet egentligen.

Jag sänkte blicken och kände mig illa till mods, alltid samma visa.

Han fortsatte med sin mörka basstämma:

- Jag tvivlar på att det finns någon i den här staden som har något vett i skallen över huvudtaget, folk reflekterar inte, bara handlar. I grund och botten är det jag som står för allt, och vad får man, inte ens ett tack, men jag klarar mig. Jag behöver inte opålitligt folks intetsägande ord för att överleva.
Jag hade nästan slutat lyssna, jag hade hört det förut. Hans överlägsna röst ekade i huvudet på mig men orden fick mig inte att reagera, han hade alltid varit sådan. Mina föräldrar tyckte att han var en pålitlig man, men de hade inte hört honom när han bredde på och satte sig själv på sina höga hästar. Han var enligt sig själv den mest enastående man som någonsin skådats och menade att jag skulle vara tacksam för att han hade valt mig och ingen annan. Till en början var jag förälskad, då han lovade mig äventyr och färder runt jordklotet, men när jag öppnade ögonen och förstod att allt var en lögn tappade jag intresset. Allt han sagt och lovat mig var bara lögner för att få det gott ställt, då jag kom från en rikare familj än honom själv. Han fick delar av min förmögenhet vid vårt bröllop och den gick till reparation av hans egen gård som han fortfarande betonade inte tillhörde mig trots vårt giftermål. Jag önskade att jag aldrig fallit för hans falska spel, jag skulle mycket hellre ha stannat på gården med Athena och mina äventyrsböcker.

Efter en lång promenad inne i staden var det dags att vända hem mot Arthurs herrgård och på vägen hem träffade vi herr och fru Ebenhjelte som sedan tidigare var vänner till Arthurs föräldrar.

- När blir det tillökning här då? frågade fru Ebenhjelte fräckt och närmade sig mig på ett obehagligt sätt.

Jag backade några steg, men hann inte säga något innan Arthur hånande uttalade sig:

- När fruntimret blivit allmänbildad och förstår sig på etik och moral. Ibland undrar man ju om hon vet någonting annat än fantasier från äventyrsböcker. Nog för att jag kanske skulle bidra med mina otroliga gener till ett klyftigt gossebarn, men man vill inte riskera dumheter.

- Jag är inte dum, sa jag. Vi prioriterar helt enkelt olika saker. Jag tycker om litteratur och hästar, Arthur föredrar annan kunskap.

- Litteratur? Hästar? Kunskap? Kallar du hästar kunskap? Att du fortfarande inte förstår att hästar endast existerar för att vi ska kunna ta oss fram, hur många gånger ska jag behöva förklara för dig innan du lägger mina kloka ord på minnet? Och litteratur? Vet du ens vad ordet betyder? Dina äventyrsböcker är allt annat än den litteratur allmänheten bör läsa.

- Vi har olika syn på det Arthur, vi låter det vara.

Jag försökte vara lugn fastän jag bara ville springa därifrån, ända hem till Blåviken.

Vi sa adjö till Ebenhjelte och den resterande vägen hem lyssnade jag på alla hans föreläsningar om hans ekvilibristiska kunskaper. Hans tonläge låg på gränsen mellan uppläxning och stolthet, men jag lyssnade inte längre. Jag önskade bara att han någon gång skulle få äta upp sin stolthet. Min önskning slog in.

En morgon då jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret i sovrummet, hörde jag röster nerifrån köket. Jag klädde mig hastigt innan jag smög ner för att höra vem besökaren var. Arthurs röst kände jag igen, men den andra var för mig okänd. Jag hörde Arthur säga att det inte kunde vara möjligt, men mansrösten försökte övertyga honom om att så var fallet. Jag kunde inte hålla mig längre utan klev försiktigt över tröskeln och in i köket. Mannen lyste upp och gick med ett leende på läpparna emot mig och tog min hand:

- Edgar Abrahamsson, Hugo Gebers Förlag i Stockholm, vet inte om du kommer ihåg, men du skickade ett utkast av en äventyrsbok för ungefär 4 år sedan. Vi har haft storstädning på kontoret och jag fann det, läste det och var fast. Måste verkligen ge dig komplimanger för ditt otroliga sätt att skriva på, häpnadsväckande och annorlunda.

- Men ursäkta snälla ni, det är orimligt. Om det är någon här som är häpnadsväckande så är det jag. Vill inte skryta, men jag vet det mesta, min fru är okunnig och mycket obegåvad, korkad skulle man nästan kunna säga. Jag har försökt lära henne allt jag kan, men jag kan förstå att det är svårt att få in så mycket kunskap som jag bär på, särskilt för en kvinna.

Arthur bröstade upp sig och försökte få Edgar Abrahamssons uppmärksamhet, men det gick inte, han höll fast sin blick rakt in i mina ögon och det var som om jag kunde se den där verkligheten jag bara sett i hästarnas ögon.

- Jag skulle vilja trycka det du skrivit till en bok, sa Edgar och höll fortfarande kvar sin blick.

Hans lugn och ödmjukhet fick mig att tappa orden, jag fick inte fram ett ljud. Jag bara stod där och såg in i hans mörka ögon; jag var så nära den verkligheten jag önskat mig. Arthur tog ett hårt grepp om min arm och sa syrligt:

- Hilda har inte tid för allt det där, hon kan inte flytta till Stockholm och göra det där, hon skulle aldrig klara sig. Vi ska skaffa ett gossebarn och hon ska bli hemmafru, det har inte riktigt blivit tid för det än, men jag kan garantera att det både finns gossebarn och mat på bordet om ett år.

Min dröm var så nära, men jag hade lovat Arthur vid vårt bröllop att älska honom i nöd och lust, jag hade i alla fall lovat mina föräldrar, skulle jag svika dem för det här?

- Hilda, jag vill att du ska veta att ditt författarskap kan nå oanade höjder och jag har aldrig mött någon som skrivit så innerligt och passionerat som du.

- Jag... jag kan inte. Jag har lovat mina föräldrar att stanna med Arthur.

Jag sänkte blicken och kände den där verkligheten försvinna, min dröm gå i kras. Edgar Abrahamsson såg uppgivet på mig innan han tog upp ett kort ur kavajfickan:

-  Om du ångrar dig...

- Det gör hon inte!

Arthur ryckte till sig den lilla papperslappen och rev den i bitar. Jag såg min framtid falla isär.

Edgar Abrahamsson tackade för sig och klev ut ur huset och jag satte mig vid köksbordet och Arthur mitt emot.

- Vad är det för dumheter, skriva en äventyrsbok? Vem tror du att du är egentligen? 

Han skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret.

- Älskar du mig? frågade jag och försökte möta hans blick.

- Vad är det där för fråga? Det gör jag väl.

Jag tittade bestämt ut genom fönstret och sedan på Arthur igen:

- Om du älskar mig så låter du mig gå.

Jag sprang ut genom dörren och ut på grusgången, genom grindarna och sökte med blicken efter Edgar, han kunde inte ha kommit så långt. Jag vände mig om och vid grindens ena stenpelare stod han, lutad som om han väntade på någon.

- Jag visste väl att du skulle komma, ingen sådan passionerad författare skulle tacka nej till den här möjligheten, speciellt inte för att bilda familj med en respektlös man med sådant högmod.

*

50 år senare.

- Vad hände sen? frågade lille August med en enorm entusiasm i sina ljusblå ögon.

- Men det vet du ju, jag fick min första bok publicerad och sedan tre uppföljare. Jag flyttade hem till Blåviken och gifte mig med morfar.

- Var det någon som sa morfar? hördes en varm röst inifrån biblioteket.

- Nej, jag berättade bara för lille August hur vi träffade varandra, Edgar Abrahamsson.

Novell om en dödssynd = Högmod!
Skriven av: Ida Plantin