när det brister.
det finns en tidpunkt då det fanimig få ta slut. då det räcker. då när man inte orkar låtsas längre även fast man så gärna vill, jag vill det. det finns såna händelser då man bara inte orkar mer. vill lägga sig ner på golvet, och sjunka genom jorden. en händelse som får bägaren att rinna över. tillfällen då man känner att de finns bättre människor. folk som faktiskt vill vara med en. jag vill, men det handlar om att ge och ta. gör jag något fel? en sak man undrar, svar tack. hur man bara känner att man vill gråta, för man känner vad den andra personen menar, ja just i detta fall i den här droppen som fick bägaren att rinna över, ett sms. man känner att man är så jävla oinbjuden. förut kunde jag inte säga vad problemet var, och jag är inte säker på att jag kan göra det nu heller, men när man känner att man bara vill grina och bara krypa ner under täcket i all sin ensamhet måste det vara något som är fel.
jag har ett par frågor, som jag ska prata om i verkligheten sen, men så ja inte glömmer.
1. vill du inte va med mig?
2. vill dub bara vara med mig i skolan?
3. vill du inte vara med mig när du är med ditt gäng?
4. är det någon i det här gänget som inte vill att jag ska va med?
5. kan vi snacka klarspråk med varandra innan jag faller isär?
vad är jag så rädd för? om någon annan skulle behandla mig såhär, så jag skulle må som jag gör, skulle de va goodbye, men med dig, jag vet inte. jag är så rädd för att förlora någon som jag i alla fall står så nära, som jag hoppas att jag fortfarande gör, jag är rädd att stå ensam kvar när det är över.
/ i
jag har ett par frågor, som jag ska prata om i verkligheten sen, men så ja inte glömmer.
1. vill du inte va med mig?
2. vill dub bara vara med mig i skolan?
3. vill du inte vara med mig när du är med ditt gäng?
4. är det någon i det här gänget som inte vill att jag ska va med?
5. kan vi snacka klarspråk med varandra innan jag faller isär?
vad är jag så rädd för? om någon annan skulle behandla mig såhär, så jag skulle må som jag gör, skulle de va goodbye, men med dig, jag vet inte. jag är så rädd för att förlora någon som jag i alla fall står så nära, som jag hoppas att jag fortfarande gör, jag är rädd att stå ensam kvar när det är över.
/ i
Ovesäntlig saknad?
Elin har nu lämnat mig i ett par dagar då hon är i Örebro på ett evanemang för unga... nånting. Emax heter det typ. Nåväl hon kommer hem på onsdag och då ska hon få träffa philip som är på besök hos mig. Har ännu inte bestämt om det blir fika på CH eller hos mig. Philip vet förresten inte om detta ännu, men jag är rädd att om han får veta det stannar han hemma. Haha, skämtosido! Nåväl, pratade med Elin förut i alla fall, han bara prata i en kvart för hon skulle på en föreläsning, klockan sju på kvällen? Och ja hon gör detta frivilligt^^
Nej men ett ganska ovesäntligt blogginlägg / i
Nej men ett ganska ovesäntligt blogginlägg / i
vi
det handlar om oss inga andra, bara vi. det är vad vi tycker, vad vi vill och vad vi känner som betyder något. vår vänskap är det ingen som ska lägga sig i, vill vi vara arga på varandra så är vi det, vi vill vara töntiga så är vi det, vi vill ha likadana kläder på oss så har vi det.
Patetiskt.
ibland vill man vara sådär modig. gå fram och slänga ur sig allt och fråga vadfan problemet är med en människa. ge dig. men man är inte alltid så där modig. det kanske inte handlar om att vara modig. jag vet inte. jag skulle vilja men jag har inte orken att börja bråka med någon som inte ens är värt att lägga ner tiden på. suck. jag skrattar nästan åt det, eftersom det inte är sant. överdriv lite mer va? när du säger sådär gör du ju isåfall precis likadant som vi har gjort, tagit, snott, kopierat? kalla det va fan du vill. patetiskt är det rätta ordet. herregud. jag kan höra dig prata, nästan gråtfärdig, tyck synd om mig, tyck synd om mig, ha! så jävla lågt, så typiskt dig, men vi går inte på det där lilla gumman, nej nej nej. vi skrattar åt det när vi pratar om det, för vi vet att vi har rätt, så jävla rätt.
mer vill jag inte få ur mig, allt för idag.
haha patetiskt
/ ida p
mer vill jag inte få ur mig, allt för idag.
haha patetiskt
/ ida p
En outsider
Ibland är det inte som man skulle vilja, och ibland känns det ganska hjälplöst. Det kan fixas men inte åtgärdas. Man klarar det ena men inte det andra. Kanske ska använda mig av andra pronomen, men då får jag väl skit för det också. Det jag bara skulle vilja göra, är det fega alternativet. Låtsas som ingenting, gå vidare, been there done that, men. Det kommer inte funka i längden, det är ju nåt som inte stämmer. Det svåra är att ju mer avstånd jag kommer ta, ska ta, vill ta, vill inte ta, måste ta... ju närmre kommer den motsatsen, en motsats få vill komma nära, jag avråder alla. Nåväl. Jag vet inte om jag vågar riskera, även fast jag vet att jag har back up, det är svårt ändå.
Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...
Hur i helvete ska det sluta?
/ I
Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...
Hur i helvete ska det sluta?
/ I
En outsider
Ibland är det inte som man skulle vilja, och ibland känns det ganska hjälplöst. Det kan fixas men inte åtgärdas. Man klarar det ena men inte det andra. Kanske ska använda mig av andra pronomen, men då får jag väl skit för det också. Det jag bara skulle vilja göra, är det fega alternativet. Låtsas som ingenting, gå vidare, been there done that, men. Det kommer inte funka i längden, det är ju nåt som inte stämmer. Det svåra är att ju mer avstånd jag kommer ta, ska ta, vill ta, vill inte ta, måste ta... ju närmre kommer den motsatsen, en motsats få vill komma nära, jag avråder alla. Nåväl. Jag vet inte om jag vågar riskera, även fast jag vet att jag har back up, det är svårt ändå.
Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...
Hur i helvete ska det sluta?
/ I
Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...
Hur i helvete ska det sluta?
/ I
Röd tråd ?
Har tänkt över en sak. Folk (vill inte riktigt peka ut någon då han/hon/den/det kan känna sig utpekad) säger ibland att jag bara skriver och sjunger sorgliga låtar, deppiga. Jag vet inte varför det alltid blir så men det bara blir så, sa jag att de bara blir så? Jo men alltså, för mig är det lättare att liksom få ur mig de sorgsna i låtar, och det lyckliga i min personlighet. Att sjunga om att allt är bra och lyckligt är svårt, vad ska jag då visa i min personlighet, sorgsenhet? Det skulle bli så tråkigt i längden. Jag menar inte att jag måste välja vilka känslor jag visar, och att jag inte kan blanda dem. Nåväl, tappar jag tråden tro? Det är lättare att sjunga låtar som har något att berätta, och det känns så fånigt att berätta om roliga och lättsamma saker i låttexter, det blir så barnsliga ord. Det finns mycket finare ord som har en sorgsen innebörd, ord man inte använder lika ofta, och därmed inte är lika utslitna, förstörda. Det jag ska komma fram till är att jag och min syster faktiskt skrev en glad (?) låt igår, som ett bevis, för mig själv och andra, att jag visst kan sjunga glada låtar. Lite annorlunda låt men jag är definitivt nöjd eftersom den inte alls har samma sorgsna klang som föregående låtar, de ni! Det heter Valentine's day och det låter defenitivt töntigare än vad den är. Lite annorlunda=) Har den nu bara inspela på kameran vilket resulterar i uselt ljud men man hör ju i alla fall, lägger ut den när jag kommer hem, kan ju göra en länk här i bloggen.
Nåväl, nu har jag definitivt tappat tråden vilken sorgligt nog för mig skulle innebära ett IG i svenska B, adjöss!
/ Ida
Nåväl, nu har jag definitivt tappat tråden vilken sorgligt nog för mig skulle innebära ett IG i svenska B, adjöss!
/ Ida
Tänkande tankar
Just nu lider jag verkligen av uttråkning. Klockan är bara 22:12 men jag är dötrött. Jag skulle kunna gå och lägga mig men Elin ska ringa. Dock tror jag hon festar så om hon ringer mig kommer vi förmodligen inte få ut så mycket av samtalet, nåväl. Dagens i-landsproblem huh`?
Tänkte bara vara helt frispråkig och draupp lite punkter som irriterar mig i min tråkiga stund, jag kommer nog inte stå för alla i morgon men jag är lite sådär för dubbelmoral och inkonsekventa bitar, kan va trevligt.
- Endel människor är verkligen fula och det går inte att göra något åt.
- Endel människor är fula men kan göra någonting åt det, men gör det inte ?
- Endel människor flyter på andras framgång
- Endel människor kan bara inte hålla käften
- Endel människor förstår inte att vad den tycker är dumt gör den själv mot andra
- Endel tv-program är verkligen usla
- Endel papper är verkligen jobbiga att skriva på, det blir liksom inget flyt
- Endel telefoner har dåligt ljud vilket resulterar i på tok för många "va?"
- Endel människor är så patetiska att de gör de mest idiotiska saker för att få bekräftelse
- Endel människor är äckliga, okta ofräscha och ohygieniska, skabbiga liksom
-Endel människor borde få stryk för att de inte masserar mina onda kroppsdelar...
Okej, det kanske börjar gå till överdrift, men jag menar... Jag har tråkigt!
Vet ni? Jag ska rita upp en mall förhur stora pizzor ska vara. I Thailand var dom perfekta. Jag åt alltid upp. Jag menar här i Sverige, ber man om en barnpizza får den i alla fall inte plats på tallricken? Den ska vara mini och färdigslizad, är det för mycket begärt?
Tänkte bara vara helt frispråkig och draupp lite punkter som irriterar mig i min tråkiga stund, jag kommer nog inte stå för alla i morgon men jag är lite sådär för dubbelmoral och inkonsekventa bitar, kan va trevligt.
- Endel människor är verkligen fula och det går inte att göra något åt.
- Endel människor är fula men kan göra någonting åt det, men gör det inte ?
- Endel människor flyter på andras framgång
- Endel människor kan bara inte hålla käften
- Endel människor förstår inte att vad den tycker är dumt gör den själv mot andra
- Endel tv-program är verkligen usla
- Endel papper är verkligen jobbiga att skriva på, det blir liksom inget flyt
- Endel telefoner har dåligt ljud vilket resulterar i på tok för många "va?"
- Endel människor är så patetiska att de gör de mest idiotiska saker för att få bekräftelse
- Endel människor är äckliga, okta ofräscha och ohygieniska, skabbiga liksom
-Endel människor borde få stryk för att de inte masserar mina onda kroppsdelar...
Okej, det kanske börjar gå till överdrift, men jag menar... Jag har tråkigt!
Vet ni? Jag ska rita upp en mall förhur stora pizzor ska vara. I Thailand var dom perfekta. Jag åt alltid upp. Jag menar här i Sverige, ber man om en barnpizza får den i alla fall inte plats på tallricken? Den ska vara mini och färdigslizad, är det för mycket begärt?
En vårdag
Solen skiner.
Du sitter på en stenmur med solens strålar riktade mot dig.
Det värmer.
Bredvid dig sitter en av dina bästa vänner.
Du äter en glass.
Årets första glass.
Vårens glass.
Du känner smaken i munnen och ser människor leva sitt liv framför dig.
Ni pratar om allt mellan himmel och jord.
Solen bränner.
Kan det bli bättre?
När jag cyklade hem såg jag blåsippor, det gjorde mig glad.
Att andas in och känna doften av vår, doften av de sista krafterna innan sommaren.
De sista krafterna ska ut, innan vårt sista sommarlov går av stapeln.
/ Ida
Du sitter på en stenmur med solens strålar riktade mot dig.
Det värmer.
Bredvid dig sitter en av dina bästa vänner.
Du äter en glass.
Årets första glass.
Vårens glass.
Du känner smaken i munnen och ser människor leva sitt liv framför dig.
Ni pratar om allt mellan himmel och jord.
Solen bränner.
Kan det bli bättre?
När jag cyklade hem såg jag blåsippor, det gjorde mig glad.
Att andas in och känna doften av vår, doften av de sista krafterna innan sommaren.
De sista krafterna ska ut, innan vårt sista sommarlov går av stapeln.
/ Ida
Liv efter döden?
Vad händer efter döden? En fråga som ständigt jagar sig på, gärna bakifrån (?) Jag är rädd för döden. Blir allting bara svart och man ligger där i sin kista och tittar upp mot någonting som man urskiljer ska föreställa ett tak, eller hamnar man i Nangiala? Forsätter man kanske leva fast ingen ser en, man går runt och blir galen för ingen lyssnar på en? Ser man kanske ett ljus och färdas upp mot himlen där man träffar tidigare bortgångna generationer. Det skulle vara lite intressant, träffa farfar och gammelmormor som man inte träffat på länge. Man flyger omkring i vita kläder (jag skulle på något sätt se till så mina vingar skiftade i silvergrå) och ser ner på alla på jorden. Hamnar man kanske i helvetet? Jobbar 24-7 i nån gruva fullt med lava och eldsprutande drakesdjävular som bränner en om man man tar en kaffe rast på fem? Får man kanske ett nytt liv, i en ny kropp, kanske ett djur? Om man gjort något bra i sitt föregående liv blir man en vit häst som en framtida ryttarinna vinner VM-guld på. Om man haft fuffens för sig tidigare får man räkna med en irriterande insekt som människorna bplågar till döds på somrarna, men inte nog med det. Man föds hela tiden på nytt till en plågsam liten rackare, myra, skalbagge, geting, spindel, humla, mygga etc... Man kanske blir en ny människa, man kanske redan levt ett tidigare liv. Man kanske var en stor skådespelare, känd över hela jordklotet, underbar på alla sätt... sen dör man och vaknar upp i Katrineholm som Ida Plantin, snacka om nitlott i jämförelse med tidigare liv. Fuffens fuffens kan vi dra slutsats om. Nej, man kanske skulle ta och se till så jag får utföra stordåd i nästa liv? Have mercy!
/ Dead or Alive, Ida
/ Dead or Alive, Ida
Styrkan?
Om jag skulle få någon form av dödlig sjukdom vet jag inte om jag skulle orka försöka. Såklart vill jag inte dö, jag är livrädd för döden, men jag har inte styrkan. När folk berättar i intervjuer om hur de kämpade för sitt liv och att de alltid haft den där känslan i sig, känslan av att inte ge upp. Jag har inte den. Får man den eller? Skulle vara skönt att ha nån garanti om något sådan skulle inträffa, tack på förhand!
/ Give up and die, Ida
/ Give up and die, Ida
Teoretiskt kreativ
Har funderat över en sak... Man har ju en kreativ sida och en teoretisk sida. Som säkerligen många vet så lider min kreativa sida av övervikt och min teoretiska sida av näringsbrist. Det enda teoretiska som stimulerar min kropp och själ är att skriva. Att plugga in ord, böjningar, information och allt det där känns så fånigt, för mig. Jag har aldrig riktigt behövd stimulera gärnan med teoretiska ting så den är inte van vid det heller, den har inte blivit utmanad som jag sett på reklamen att den måste bli.
Alla ämnen på högstadiet var ganska grundläggande och fanns redan inprogrammerade i mitt system, förutom naturkunskapen kanske, men jag menar man är inte bäst på allt Naturkunskap är konstigt. Svåra ord, beteckningar i mängder, svåra ord och ting som lärare inte kan förklara för då måste man förstå det och för att förstå det måste man lära de där sidorna och för att läsa de sidorna måste man förstå de sakerna, suck... Svenska och engelska på högstadiet var inga problem, det fanns där, matte har jag alltid sagt att man inte kan plugga till, kan man det så kan man det, kan man det inte är det lärarens fel!=D. Bild, musik och slöjd är alla kreativa ämnen, därav acceptabla. Hemkunskap är både trevligt och gott, särskilt med mig i köket! Samhällskunskap på högstadiet var grundläggande och mycket kreativt då det var på mina villkor. (Nuvarande lärare Pontus verkar inte gilla mina villkor, därav är jag ointresserad.) På högstadiet var jag enegegerad och skrev till och med brev till politiker om vad vi kan göra för att förbättra konsekvenser vid världs- och naturkatastrofer. Jag fick svar av både Göran Persson (s), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och f.d utrikesministerns sekreterare. Maud Oloffson kände igen sig själv i mig och ville såklart få med mig i något ungdomscenterparti, oroväckande!!! Det jag vill få fram är att jag egentligen aldrig pluggade på högstadiet, alltså verkligen matade in information i hjärnan. Jag läste bara igenom sidorna och ev. anteckningar kvällen innan och kände att det jag kan kan jag, det jag inte kan är lärarens fel! (Som sagt, det låter bra i alla fall.) Jag klarade mig, jag kom in på frisör som är ett av de mest eftertraktade linjerna (inte alls för att man behöver vara smart, knappast) Många som söker, få platser = höga intagningspoäng. Nåväl, egentligen var det väl så att det mesta var roligt på högstadiet .(inte allt för guds skull) Allt var inte på blodigt allvar, utan på Nävertorp skulle vi få en bred och allmänbildad kunskap, vi analyserade och reflekterade, inte pluggade in massa årtal och så vidare.
Det jag inte tycker är roligt, skiter jag blanka fan i, vilket jag tyvärr gjort i vissa ämnen i skolan på gymnasiet. Tro fan inte att jag ligger på IG-nivå här, nej nej för mig är G ett nederlag och där vet jag inte om jag ligger i något ämne faktiskt. Det jag menar är att teoretiska ämnen inte är roligt längre, det är så mycket krav och man lär sig inte sådan man behöver veta utan sånt gamla gubbar bestämt att lärarna ska lära ut, gärna på kort och stressande tid.
Egentligen skulle jag vilja ha en mer teoretisk sida, kanske ska önska mig det av jultomten i år... Skulle vilja vara en analytiker, lugn och sansad, kunnande, smart, intelligent. Vill ju inte skryta men jag är ju rätt skillad inom det teoretiska i frisöryrket, men vem bryr sig? xD Jag tror folk kan bli trötta på min kreativa, överentusiastiska och orealistiska sida ibland. Jag ser möjligheter i allt, orealistiska drömmar som är onårbara men som jag drömmer om utan att göra någonting åt dem, för då behövs arbete, jag vill bara flyta med!
/ Goes with the flow miss Ida
Alla ämnen på högstadiet var ganska grundläggande och fanns redan inprogrammerade i mitt system, förutom naturkunskapen kanske, men jag menar man är inte bäst på allt Naturkunskap är konstigt. Svåra ord, beteckningar i mängder, svåra ord och ting som lärare inte kan förklara för då måste man förstå det och för att förstå det måste man lära de där sidorna och för att läsa de sidorna måste man förstå de sakerna, suck... Svenska och engelska på högstadiet var inga problem, det fanns där, matte har jag alltid sagt att man inte kan plugga till, kan man det så kan man det, kan man det inte är det lärarens fel!=D. Bild, musik och slöjd är alla kreativa ämnen, därav acceptabla. Hemkunskap är både trevligt och gott, särskilt med mig i köket! Samhällskunskap på högstadiet var grundläggande och mycket kreativt då det var på mina villkor. (Nuvarande lärare Pontus verkar inte gilla mina villkor, därav är jag ointresserad.) På högstadiet var jag enegegerad och skrev till och med brev till politiker om vad vi kan göra för att förbättra konsekvenser vid världs- och naturkatastrofer. Jag fick svar av både Göran Persson (s), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och f.d utrikesministerns sekreterare. Maud Oloffson kände igen sig själv i mig och ville såklart få med mig i något ungdomscenterparti, oroväckande!!! Det jag vill få fram är att jag egentligen aldrig pluggade på högstadiet, alltså verkligen matade in information i hjärnan. Jag läste bara igenom sidorna och ev. anteckningar kvällen innan och kände att det jag kan kan jag, det jag inte kan är lärarens fel! (Som sagt, det låter bra i alla fall.) Jag klarade mig, jag kom in på frisör som är ett av de mest eftertraktade linjerna (inte alls för att man behöver vara smart, knappast) Många som söker, få platser = höga intagningspoäng. Nåväl, egentligen var det väl så att det mesta var roligt på högstadiet .(inte allt för guds skull) Allt var inte på blodigt allvar, utan på Nävertorp skulle vi få en bred och allmänbildad kunskap, vi analyserade och reflekterade, inte pluggade in massa årtal och så vidare.
Det jag inte tycker är roligt, skiter jag blanka fan i, vilket jag tyvärr gjort i vissa ämnen i skolan på gymnasiet. Tro fan inte att jag ligger på IG-nivå här, nej nej för mig är G ett nederlag och där vet jag inte om jag ligger i något ämne faktiskt. Det jag menar är att teoretiska ämnen inte är roligt längre, det är så mycket krav och man lär sig inte sådan man behöver veta utan sånt gamla gubbar bestämt att lärarna ska lära ut, gärna på kort och stressande tid.
Egentligen skulle jag vilja ha en mer teoretisk sida, kanske ska önska mig det av jultomten i år... Skulle vilja vara en analytiker, lugn och sansad, kunnande, smart, intelligent. Vill ju inte skryta men jag är ju rätt skillad inom det teoretiska i frisöryrket, men vem bryr sig? xD Jag tror folk kan bli trötta på min kreativa, överentusiastiska och orealistiska sida ibland. Jag ser möjligheter i allt, orealistiska drömmar som är onårbara men som jag drömmer om utan att göra någonting åt dem, för då behövs arbete, jag vill bara flyta med!
/ Goes with the flow miss Ida
Ett stort jävla utropstecken !
Ibland måste känslor ut.
Jag är inget frågetecken och jag har, och kommer bevisa det ännu mer.
Jag kan bara inte förstå att folk, ja nu tänker jag inte sitta här och snacka halvdant, ut med språket, tala ur skägget, jo som sagt, att folk inte vet att man behöver förpigmentering när man göra bruna slingor i ett blont hår. Och att det inte vet att det inte spelar någon roll hur många man gör, det är fortfarande ingen värme i håret!!! Nu förväntar jag mig inte att ni som inte går frisör ska veta detta, nej nejl men någon som går i tvåan på frisör i Norrköping, för mig är det oacceptabelt. Och när de inte ens kommer ihåg vilka komplementsfärgerna är, alltså hallå? Jag hörde talas om det första gången i typ femman sexan, och nu sitter dom som om de va skrivna i mig, och de kan dom inte? Vart fan har dom varit på alla lektioner? Här är man där varenda gång, svarar rätt, räcker upp handen, praktiskt taget nästan ropar på dom att man kan svaret, och har rätt, och här är man ett jävla frågetecken? Jag är nog absolut inte ett frågetecken nu, jag är ett fet jävla utropstecken ska jag be att få tala om!
Jag säger inte emot mig själv idag, för återigen har jag så jävla rätt!
Jag är inget frågetecken och jag har, och kommer bevisa det ännu mer.
Jag kan bara inte förstå att folk, ja nu tänker jag inte sitta här och snacka halvdant, ut med språket, tala ur skägget, jo som sagt, att folk inte vet att man behöver förpigmentering när man göra bruna slingor i ett blont hår. Och att det inte vet att det inte spelar någon roll hur många man gör, det är fortfarande ingen värme i håret!!! Nu förväntar jag mig inte att ni som inte går frisör ska veta detta, nej nejl men någon som går i tvåan på frisör i Norrköping, för mig är det oacceptabelt. Och när de inte ens kommer ihåg vilka komplementsfärgerna är, alltså hallå? Jag hörde talas om det första gången i typ femman sexan, och nu sitter dom som om de va skrivna i mig, och de kan dom inte? Vart fan har dom varit på alla lektioner? Här är man där varenda gång, svarar rätt, räcker upp handen, praktiskt taget nästan ropar på dom att man kan svaret, och har rätt, och här är man ett jävla frågetecken? Jag är nog absolut inte ett frågetecken nu, jag är ett fet jävla utropstecken ska jag be att få tala om!
Jag säger inte emot mig själv idag, för återigen har jag så jävla rätt!
Ovesäntligheter ?
Jag är trött på ämnen som inte ger någonting, jag är trött på lärare som inte ger mig någonting. Jag är trött på lärare som får mig att avsky ämnen. Varför lär vi oss inget vesäntligt, på ett roligt sätt. Varför ger lärarna oss ett häfte med frågor i (ev. text) där vi ska leta upp svaren till frågorna i häftet eller i boken, och senare ska man gå igenom frågorna tillsammans och man upptäcker att alla skrivit olika fast ungefär samma sak, men man måste skirva som läraren skriver så man kan få maximala poäng på provet. Efter provet skiter man fullständigt i det man just läst, och egentligen spelar det ingen roll, man kommer bara ihåg det vesäntliga, om det finns något.
För att göra det hela lättare, analysera om vad det är vi bör veta, för att klara oss här i världen, och skit i resten, för det gör livet bara svårare och man skiter fullständigt i de och glömmer det efteråt. Om man bara skulle behöva träna in de vesäntliga skulle man kunna lära sig fler saker på kortare tid, och slippa allt trims trams som ingen bryr sig om ändå. Om det är någon som verkar bry sig i klassen, är det bara en jälva smörkniv full av äckligt halvsmält smör, som bara suktar efter det där rostade brödet som i praktiken är ett mvg, eller kanske bekräftelse?
Jag är trött på vimsiga, stressade lärare, utan koll! Dom ger mig prickar bakom öronen. Jag är trött på lärare som ger skräckinjagande intryck som gör att man inte vågar svara, fast man vet svaret. Jag är trött på elever som inte bjuder till, jag är trött på skolan. Det enda jag ser fram emot i veckona är frisörtimmarna, där är till och med teori riktigt trevligt, intressant, lärorikt! Jag är trött på allt just nu, jag är trött på att inte få betyg jag förtjänar. Jag säger inte att jag ska ha mvg i alla ämnen, för gudskelov det är jag inte värd, men jag är trött på att inte få svar på något! Jag är trött på lärare, skolan, jag är trött på att vara ett stort jäkla frågetecken i klasslistan!? Det är inte jag!
/ ida
För att göra det hela lättare, analysera om vad det är vi bör veta, för att klara oss här i världen, och skit i resten, för det gör livet bara svårare och man skiter fullständigt i de och glömmer det efteråt. Om man bara skulle behöva träna in de vesäntliga skulle man kunna lära sig fler saker på kortare tid, och slippa allt trims trams som ingen bryr sig om ändå. Om det är någon som verkar bry sig i klassen, är det bara en jälva smörkniv full av äckligt halvsmält smör, som bara suktar efter det där rostade brödet som i praktiken är ett mvg, eller kanske bekräftelse?
Jag är trött på vimsiga, stressade lärare, utan koll! Dom ger mig prickar bakom öronen. Jag är trött på lärare som ger skräckinjagande intryck som gör att man inte vågar svara, fast man vet svaret. Jag är trött på elever som inte bjuder till, jag är trött på skolan. Det enda jag ser fram emot i veckona är frisörtimmarna, där är till och med teori riktigt trevligt, intressant, lärorikt! Jag är trött på allt just nu, jag är trött på att inte få betyg jag förtjänar. Jag säger inte att jag ska ha mvg i alla ämnen, för gudskelov det är jag inte värd, men jag är trött på att inte få svar på något! Jag är trött på lärare, skolan, jag är trött på att vara ett stort jäkla frågetecken i klasslistan!? Det är inte jag!
/ ida
Funderingar kräver svar!?
Varför är det alltid skönare när någon annan kliar en på ryggen en när man själv försöker komma åt?
Varför blir man alltid kissnödig på nätterna?
Varför blir man alltid sugen på godis i veckorna men inte på helgen?
Varför får man hårfärg under naglarna även fast man haft handskar på sig?
Varför hitta man alltid mer kläder när man inte har pengar?
Varför finns plagget man vill köpa aldrig i rätt storlek?
Varför gäspar man när man är trött?
Varför ger alltid favoritskorna skoskav?
Varför är det alltid en själv som får öppna nytt mjölkpaket?
Tänker ofta på de här sakerna, varför egentligen? Någon som har något klokt svar?
Skriven av: Ida Plantin
Varför blir man alltid kissnödig på nätterna?
Varför blir man alltid sugen på godis i veckorna men inte på helgen?
Varför får man hårfärg under naglarna även fast man haft handskar på sig?
Varför hitta man alltid mer kläder när man inte har pengar?
Varför finns plagget man vill köpa aldrig i rätt storlek?
Varför gäspar man när man är trött?
Varför ger alltid favoritskorna skoskav?
Varför är det alltid en själv som får öppna nytt mjölkpaket?
Tänker ofta på de här sakerna, varför egentligen? Någon som har något klokt svar?
Skriven av: Ida Plantin
Jag vet inte
Man orkar inte, man orkar inte längre. Vill bara sitta, ligga, sova, dra täcket över huvudet och känna duntäcket värma kroppen. Få ligga där, halvsovandes och höra, höra tystnaden. Vill få ligga kvar när andra går upp, vill höra lite buller nerifrån köket men veta att jag inte behöver kliva upp till verkligheten, till alla måsten. Jag vill bara slänga alla papper i luften, sen hur dom flyger iväg som flygplan, utan retur. Jag är trött, jag är trött, jag vet inte vad jag ska säga men jag är trött. Trött på allt, trött på att vara trevlig när jag mest av allt vill skrika rakt ut, säga vad jag tycker, inte vara så jävla fin i kanten, så instängd. Nu kommer allting känner jag, klockan är på tok för mycket för mig, så mycket för mig, att jag överdriver allting, men jag ska låta mig göra de nu, inte säga emot mig själv och inse min dubbelmoral, inte titta tillbaka, bara skriva skriva skriva. Jo, jag är trött. Trött på att känna mig som något som inte hör dit... måste säga emot mig där faktiskt, det är absolut inte alltid såhär, utan bara med vissa, bara vissa tider, på vissa platser. Men, jag är trött på att gå de där stegen framför och känna att jag inte har något att säga, därför går jag där. Vad jag än säger verkar det inte tillräckligt, tillräckligt bra? Roligt? Jag orkar inte, jag måste säga emot mig själv där ändå, jag mår bra, absolut. Jag har det inte jobbigt hemma, eller kompisar eller skolan eller något sådant, jag orkar bara inte. Herregud att jag inte kan tala mig själv till punkt, jag kan inte ens låta mig själv tycka vad jag vill, jag vet inte, jag orkar inte, jag mår bra, va?
Man kanske skulle lära sig dricka kaffe, gå på koffein, bli pigg och prestera, få beröm. Kaffe verkar göra folk pigga, och jag behöver lite pigghet för tillfället, kanske kaffe är ett alternativ. Nej, det ska jag inte, varför? Äckligt som fan, och totalt onödigt eftersom det bara gör en beroende, och så får man gula tänder. Men är det den enda vägen till att bli pigg? Att få sån energi att bli bäst, att inte tappa orken. Jag vet inte, jag vet ingenting, vet inte, vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte.
Skriven av: Ida Plantin
Förväntningar av ambition
Jag är ambitiös, jag är det. Vi fick för någon vecka sedan en uppgift i svenskan, där vi skulle skriva en novell, om en dödsynd. Jag, som överambitiösa jävel jag är satte igång med den redan första dagen, vi hade heller inget annat i skolan, och jag älskar att skriva, så... varför inte tänkte jag? Jag skrev, och blev klar med den samma kväll, under veckan som gick ändrade jag och läste igenom om vartannat, fick också kommentarer från vänner och familj. Min syster sa att jag aldrig skrivit bättre och alla tyckte den var bra, vad förväntar man sig? Jag har fått MVG på saker som varit mycket simplare, sämre och töntiga, jag förväntade mig MVG, jag gjorde verkligen det.
Lektionen vi får tillbaka alla noveller, räcker hon den i min hand, jag kollar snabbt igenom och ser att hon markerat ett fel i texten med röd penna, ETT FEL! Sen kollar jag längst bak och ser... VG... VG!!!!!! Seriöst, för mig var detta som ett G? Och jag får inte G på noveller? Det är som att Olof Palme skulle uppenbara sig i Slottsparken en onsdagseftermiddag? Hennes kommentarer är beröm och allt sådan krims krams men dock en kommentar som var ungefär såhär: "Kvinnor skilde sig inte på 1700-talet" ... Nej, det vet jag, mycket mycket ovanligt, men hon sa precis dagen vi fick uppgifterna att den kan vara påhittade hej vilt? Det är väl inte mina historiska kunskaper som skapar betyget? Jag skrev också i början av novellen att man inte fick lämna sin man, men hallå? Som om det inte får finnas ett underbar mirakel i en novell? Nej nej, här ska de va rätt till punkt och pricka, och ingen får drömma sig bort till en annan verklighet? Jag blir så trött.
Just nu känns det som att jag aldrig kommer uppnå ett MVG i svenska, där det skulle kännas så självklart? Det där var det bästa jag skrivit, det bästa jag gjort inom svenska och novellarbete, har jag mer att ge?
Skriven av: Ida Plantin
Var finner man orken?
att behöva göra läxorna känns jobbigt, ingenting är roligt, det känns som att inget man gör spelar någon roll, att ringa en kompis för att hitta på något känns som att flytta berg, allt man gör känns bara jobbigt. Var finns orken? I skolan tjatar lärarna om att det är nu grunden läggs till era framtida liv, det är det ni gör nu som bestämmer vad ni ska göra i framtiden. Vad gör man då när man inte orkar gör läxorna (inte pga av slöhet utan pga av att man inte vill), man skiter i allt, skiter i om det blir ett G på provet. Man (läs Elin) har kört på i snart 4 år, läxorna har gjorts, viljan att pluggga har funnits där, man har velat plugga för att man tycker det är kul. Inspirationen har funnits där, viljan att faktiskt prestera bra har funnits där. Men nu finns den inte där längre, borde jag kanske inte plugga istället för att lägga mig under täcket och vila, borde jag kanske inte ta tag i det där ekonomiprovet som jag faktiskt måste få bra på, borde jag kanske sova på kvällen istället för att sitta uppe och kolla på one tree hill? Ne, för orken finns inte där. Orken till att faktiskt ta tag i något.
- Det är en fas, det går över, säger många. Men va fan, hur länge ska det hålla i sig? det har snart gått ett halvår. Om cirka 5 månader avslutas många kurser och man ska få betyg, då är det inte så kul när man tänker tillbaka på den där eftermiddagen innan provet då man inte "orkade" plugga.
- Det finns andra vägar att gå, andra lösningar, säger vissa. Jo, visst det finns andra sätt att söka universitet på än bara på betygen, högskoleprovet. Men, när det kommer till kritan så hjälper det ju om man har betyg så det räcker. MEN VA FAN, ORKAR INTE MED DENNA BETYGSHYSTERI. MVG DIT OCH MVG HIT.
När orken inte finns, tårarna bränner i ögonen för att man egentligen inte orkar med någonting, allt man vill är att ha MVG och sedan leva livet. Man drömmer sig bort, tänker på annat, kollar på tv:n och för en timme låtsas man att det är deras liv man lever, man planerar ens framtida liv med ens kompis i telefon. Men lever helt enkelt inte ens liv, för bara några sekunder tror man att det är så ens liv är. Sedan vaknar man upp ur drömmen, stänger av tv:n eller lägger på telefonen. Och så sitter man där igen, med sitt eget liv, ångesten liggande som ett täcker över en, med ett hål där orken förut fanns, vad gör man?
Det är lätt nu att säga att man inte orkar, skiter i allt, men när det väl kommer til kritan så faller man. När man öppnar betygskuvertet, sitter där utan sommarjobb för att man aldrig tog tag i det, sitter där med känslor man aldrig uttryckte för att man inte rokade. Då är det inte kul. Men nu, så finns helt enkelt inte orken. Behöver jag en paus från mitt liv?
Får människor gå i ide?
/Elin Karlsson
- Det är en fas, det går över, säger många. Men va fan, hur länge ska det hålla i sig? det har snart gått ett halvår. Om cirka 5 månader avslutas många kurser och man ska få betyg, då är det inte så kul när man tänker tillbaka på den där eftermiddagen innan provet då man inte "orkade" plugga.
- Det finns andra vägar att gå, andra lösningar, säger vissa. Jo, visst det finns andra sätt att söka universitet på än bara på betygen, högskoleprovet. Men, när det kommer till kritan så hjälper det ju om man har betyg så det räcker. MEN VA FAN, ORKAR INTE MED DENNA BETYGSHYSTERI. MVG DIT OCH MVG HIT.
När orken inte finns, tårarna bränner i ögonen för att man egentligen inte orkar med någonting, allt man vill är att ha MVG och sedan leva livet. Man drömmer sig bort, tänker på annat, kollar på tv:n och för en timme låtsas man att det är deras liv man lever, man planerar ens framtida liv med ens kompis i telefon. Men lever helt enkelt inte ens liv, för bara några sekunder tror man att det är så ens liv är. Sedan vaknar man upp ur drömmen, stänger av tv:n eller lägger på telefonen. Och så sitter man där igen, med sitt eget liv, ångesten liggande som ett täcker över en, med ett hål där orken förut fanns, vad gör man?
Det är lätt nu att säga att man inte orkar, skiter i allt, men när det väl kommer til kritan så faller man. När man öppnar betygskuvertet, sitter där utan sommarjobb för att man aldrig tog tag i det, sitter där med känslor man aldrig uttryckte för att man inte rokade. Då är det inte kul. Men nu, så finns helt enkelt inte orken. Behöver jag en paus från mitt liv?
Får människor gå i ide?
/Elin Karlsson
Splittrad
När man är ledsen, när man är arg. När man är besviken och förvirrad. Vill man ha någon som säger att det kommer bli bra, eller vill man ha någon som sitter bredvid en och säger att den förstår hur jävla illa det här. Det är så förbannat jävla illa. Det kommer aldrig bli bra. Bara sitta och prata om hur förbannat svåt det är, hur sjukt jävla surt det är. Att få ha någon vid ens sida, som håller med, och vet hur det känns. Man vet redan att efter regnet kommer solen, the things that doesn't kill you, can only make you stronger, man vet det där. Jag vill inte ha någon som deppar ihop med mig, men ändå. Nu kan det låta som att jag vill deppa ihop, men så är ju inte fallet. Bara få ha någon en stund, som känner samma sak. Tillsammans vet vi ju att det kommer bli bra, det blir bättre. Kan man inte få må dåligt en stund? Jag är splittrad, jag vill ha någon som klappar mig på axeln, kramar mig och säger att det kommer bli bra. Jag vill ha någon som sitter och ältar hur dåligt allting är. Jag är åter splittrad. Det jag söker kanske är, någon. Någon att ha, någon att deppa med, någon att skratta med, någon som vet hur det känns, som står vid min sida. Det har jag. Trots splittrade åsikter har jag de, har du?
Skriven av: Ida Plantin
Skriven av: Ida Plantin
