Horrible Dicto

Blunda.
Tänk dig en vit strand.
Du lägger dig på en luftmadrass i det klara ljusblå vattnet.
Du plaskar med fingrarna i det salta havet och ler för dig själv.
Solen bränner.
Du somnar.
Efter en stunds snarkande vaknar du.
Du öppnar ögonen.
Du ser dig omkring.
Du ligger nu på en luftmadrass som du känner börjar ge med sig med luft och du ser ingenting.
Ingen strand.
Inte i någon rikting.
Du är på öppet hav.

Vad fan gör man?
Skulle behöva lite tips utifall detta skulle hända under min vistelse i Thailand.

I det här läget skulle jag vilja ha en garanti på att en "inte ge upp"-känsla skulle infinna sig i min kropp. Just nu tror jag att jag att det skulle vara lättare att gråta lite krokodiltårar innan jag plaskar, (gärna sälliknande) i havet för att locka åt mig lite hajar som snabbt kan ta död på mitt lidande. (Tro inte att jag låter småfiskarna pilla på mig, dom är äckelpäckel)