Horrible Dicto

Ja, kanske inte i denna blogg men i denna stad. Jag tror visst att alla börjar blir lite besatta av allt skvaller, skit som säga etc i denna stad. Falska rykten sprids, folk snackar skit och ja vem vet allt. En skriver det i sin blogg, en annan säger det på fyllan. På ett vänster kommer i alla fall allt skvaller ut till mottagarna och det börjar sakta men säkert spridas och i samma takt ändras även historien. När det alla sedan har tjatat om det tillräckligt så börjar alla leta reda på källan till allt, vem har spridit det? vem vågar säga det? vem började skriva om det i sin blogg? Ja, och i den här staden verkar polisnamälan inte vara långt efter det. Vad är det som händer med alla? Vad hände med den hederliga yttrandefrihetslagen? Kan vara lätt att säga så länge men inte själv drabbas, men kag ,sået nog säga att man får stå för sina handlingar och sedan räkna med konsekvenserna. För hur jobbigt är det egentligen, det snackas i en vecka sedan är det nästa offers tur.

Så se upp nästa gång du gör något du riskerar att ångra

/e

Vad händer efter döden? En fråga som ständigt jagar sig på, gärna bakifrån (?) Jag är rädd för döden. Blir allting bara svart och man ligger där i sin kista och tittar upp mot någonting som man urskiljer ska föreställa ett tak, eller hamnar man i Nangiala? Forsätter man kanske leva fast ingen ser en, man går runt och blir galen för ingen lyssnar på en? Ser man kanske ett ljus och färdas upp mot himlen där man träffar tidigare bortgångna generationer. Det skulle vara lite intressant, träffa farfar och gammelmormor som man inte träffat på länge. Man flyger omkring i vita kläder (jag skulle på något sätt se till så mina vingar skiftade i silvergrå) och ser ner på alla på jorden. Hamnar man kanske i helvetet? Jobbar 24-7 i nån gruva fullt med lava och eldsprutande drakesdjävular som bränner en om man man tar en kaffe rast på fem? Får man kanske ett nytt liv, i en ny kropp, kanske ett djur? Om man gjort något bra i sitt föregående liv blir man en vit häst som en framtida ryttarinna vinner VM-guld på. Om man haft fuffens för sig tidigare får man räkna med en irriterande insekt som människorna bplågar till döds på somrarna, men inte nog med det. Man föds hela tiden på nytt till en plågsam liten rackare, myra, skalbagge, geting, spindel, humla, mygga etc... Man kanske blir en ny människa, man kanske redan levt ett tidigare liv. Man kanske var en stor skådespelare, känd över hela jordklotet, underbar på alla sätt... sen dör man och vaknar upp i Katrineholm som Ida Plantin, snacka om nitlott i jämförelse med tidigare liv. Fuffens fuffens kan vi dra slutsats om. Nej, man kanske skulle ta och se till så jag får utföra stordåd i nästa liv? Have mercy!

/ Dead or Alive, Ida

Om jag skulle få någon form av dödlig sjukdom vet jag inte om jag skulle orka försöka. Såklart vill jag inte dö, jag är livrädd för döden, men jag har inte styrkan. När folk berättar i intervjuer om hur de kämpade för sitt liv och att de alltid haft den där känslan i sig, känslan av att inte ge upp. Jag har inte den. Får man den eller? Skulle vara skönt att ha nån garanti om något sådan skulle inträffa, tack på förhand!

/ Give up and die, Ida

Blunda.
Tänk dig en vit strand.
Du lägger dig på en luftmadrass i det klara ljusblå vattnet.
Du plaskar med fingrarna i det salta havet och ler för dig själv.
Solen bränner.
Du somnar.
Efter en stunds snarkande vaknar du.
Du öppnar ögonen.
Du ser dig omkring.
Du ligger nu på en luftmadrass som du känner börjar ge med sig med luft och du ser ingenting.
Ingen strand.
Inte i någon rikting.
Du är på öppet hav.

Vad fan gör man?
Skulle behöva lite tips utifall detta skulle hända under min vistelse i Thailand.

I det här läget skulle jag vilja ha en garanti på att en "inte ge upp"-känsla skulle infinna sig i min kropp. Just nu tror jag att jag att det skulle vara lättare att gråta lite krokodiltårar innan jag plaskar, (gärna sälliknande) i havet för att locka åt mig lite hajar som snabbt kan ta död på mitt lidande. (Tro inte att jag låter småfiskarna pilla på mig, dom är äckelpäckel)

Har funderat över en sak... Man har ju en kreativ sida och en teoretisk sida. Som säkerligen många vet så lider min kreativa sida av övervikt och min teoretiska sida av näringsbrist. Det enda teoretiska som stimulerar min kropp och själ är att skriva. Att plugga in ord, böjningar, information och allt det där känns så fånigt, för mig. Jag har aldrig riktigt behövd stimulera gärnan med teoretiska ting så den är inte van vid det heller, den har inte blivit utmanad som jag sett på reklamen att den måste bli.

Alla ämnen på högstadiet var ganska grundläggande och fanns redan inprogrammerade i mitt system, förutom naturkunskapen kanske, men jag menar man är inte bäst på allt Naturkunskap är konstigt. Svåra ord, beteckningar i mängder, svåra ord och ting som lärare inte kan förklara för då måste man förstå det och för att förstå det måste man lära de där sidorna och för att läsa de sidorna måste man förstå de sakerna, suck... Svenska och engelska på högstadiet var inga problem, det fanns där, matte har jag alltid sagt att man inte kan plugga till, kan man det så kan man det, kan man det inte är det lärarens fel!=D. Bild, musik och slöjd är alla kreativa ämnen, därav acceptabla. Hemkunskap är både trevligt och gott, särskilt med mig i köket! Samhällskunskap på högstadiet var grundläggande och mycket kreativt då det var på mina villkor. (Nuvarande lärare Pontus verkar inte gilla mina villkor, därav är jag ointresserad.) På högstadiet var jag enegegerad och skrev till och med brev till politiker om vad vi kan göra för att förbättra konsekvenser vid världs- och naturkatastrofer. Jag fick svar av både Göran Persson (s), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och f.d utrikesministerns sekreterare. Maud Oloffson kände igen sig själv i mig och  ville såklart få med mig i något ungdomscenterparti, oroväckande!!! Det jag vill få fram är att jag egentligen aldrig pluggade på högstadiet, alltså verkligen matade in information i hjärnan. Jag läste bara igenom sidorna och ev. anteckningar kvällen innan och kände att det jag kan kan jag, det jag inte kan är lärarens fel! (Som sagt, det låter bra i alla fall.) Jag klarade mig, jag kom in på frisör som är ett av de mest eftertraktade linjerna (inte alls för att man behöver vara smart, knappast) Många som söker, få platser = höga intagningspoäng. Nåväl, egentligen var det väl så att det mesta var roligt på högstadiet .(inte allt för guds skull) Allt var inte på blodigt allvar, utan på Nävertorp skulle vi få en bred och allmänbildad kunskap, vi analyserade och reflekterade, inte pluggade in massa årtal och så vidare.
 
Det jag inte tycker är roligt, skiter jag blanka fan i, vilket jag tyvärr gjort i vissa ämnen i skolan på gymnasiet. Tro fan inte att jag ligger på IG-nivå här, nej nej för mig är G ett nederlag och där vet jag inte om jag ligger i något ämne faktiskt. Det jag menar är att teoretiska ämnen inte är roligt längre, det är så mycket krav och man lär sig inte sådan man behöver veta utan sånt gamla gubbar bestämt att lärarna ska lära ut, gärna på kort och stressande tid.

Egentligen skulle jag vilja ha en mer teoretisk sida, kanske ska önska mig det av jultomten i år... Skulle vilja vara en analytiker, lugn och sansad, kunnande, smart, intelligent. Vill ju inte skryta men jag är ju rätt skillad inom det teoretiska i frisöryrket, men vem bryr sig? xD Jag tror folk kan bli trötta på min kreativa, överentusiastiska och orealistiska sida ibland. Jag ser möjligheter i allt, orealistiska drömmar som är onårbara men som jag drömmer om utan att göra någonting åt dem, för då behövs arbete, jag vill bara flyta med!

/ Goes with the flow miss Ida 

Olycka, otur, kalla det vad ni vill. Jag har en tendens att alltid sätta mig på en plats som någon köpt biljett till. Trist nog kan man inte köpa platsbiljett på turen Katrineholm-Stockholm och inte heller returen. På en av alla dessa tågresor satt jag på en sån där nerfällbar stol i gången, men under hela resan såg jag en ledig plats. Såklart ville jag inte chansa och så mig ner på den betydligt skönare stolen då någon vid nästa hållplats säkerligen hade köpt den. Då skulle jag gå miste om både den bekväma och obekväma stolen! Såklart när de ropar ut Katrineholm nästa är den inbjudande platsen fortfarande ledig, typiskt. Jag kan ändå slå vad om att om jag slagit mig ner i bekvämligheten hade säkerligen någon gubbe från Södertälje bokat den, garanterat.

Idag åker vagn 15, som jag slagit mig ner i, praktiskt taget tom, åter ett dilemma. Nu finns det så många platser att välja mellan så jag säkerligen råkar sätta mig på en Södertäljegubbes plats, otur som jag har. Jag har ännu inte passerat Södertälje än så jag kan fortfarande inte slappna av. Dock finns det ett 50-tal platser till om Södertäljegubben promt ska ha sin plats, men det är så mysigt just här. Nåväl, jag lever ännu i ovisshet.

/ Idus

Vilket drama, ett grälande par sådär på kvällskvisten. Undrar vad de bråkar om, hon ser rejält sur ut. Han har armarna uppgivet i luften, oj han vänder sig. Inte för han skulle se mig sitta där bakom tågfönstret och glo i brist på andra aktiviteter. Han skakar på huvudet, verkar hopplöst kan jag förstå. Hon har packning med sig, ska hon dra tro? Nu slänger de käft med varandra också, synd att jag inte hör vad det säger, skulle vara ännu mer avkopplande. Välja en sida och sitta och fundera ut grymma knäckande kommentarer att säga till motståndaren. Oj, nu går han, nej nu stannar han, åter slänger de käft... tjurigt tjaffsar de, slänger käft... Om det här var en film på en biograf skulle det här vara tidpunkten i filmen då man överväger en sovstund, kisspaus eller "kasta popcorn i munnen-leken" När kommer vändunkten?... Nej oj! Nu åker tåget, vad händer? Hallå, tåg tåg det är inte klart än. De slänger fortfarande käft, hallå tåget stanna, det är inte över ännu... Oj vilket dramatiskt slut, ett "fatta själv"-slut kan vara rätt trevligt. Jag tror nog de säger förlåt, kramar om varandra och tar varann i handen och går längs den gråa och trista perrongen, (jag syfter absolut inte på att perrongen är trist för att den är grå) bort mot evigheten.


/ En sann berättelse / Ida

Igår satt jag på roslagsbanan och väntade på att det skulle rulla iväg när min blick fångades av en ljus varelse utanför fönstret. Nej nej, tro nu inte att det var något positivt med denna ljusa varelse. Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett så äckligt hår, och då är jag ändå i branschen så att säga. Håret var sönder blonderat till en sorts gul ton som inte ett silverschampo i världen skulle ta sig an, en kolsvart utväxt syntes ungefär 2-3 cm och håret var äcklig, skitigt, ohygieniskt, ORENT! Smatidigt hade bruden tuperat håret, japp! Men tro inte att hon tuperade håret från botten, nej nej. Bara sidorna typ mitt på längderna så hon såg ut somnån ljulgranskula missplacerad hos en olycklig familj på julaftonskvällen, det var en nära-döden upplevelse, jag garanterar. Det var liksom inte så att hon hade någon speciell stil heller, liksom svartrockare eller något sådan, de kan ju ha lite speciella stilar, men nej nej, hon ville bara vara blond och ha volym, så fel! En misslyckad hemmablondering, fel placering av tupering och kolsvart utväxt tillsammans skapar ett så fel intryck, smaklöst.

Nu såhär dagen efter har jag återhämtat mig, har smällt denna hemska händesle lite, men jag är inte riktigt hel ännu. Ge mig lite tid bara så ska vi se att jag inte får några större men.

/ Ida!

Ibland är livet himla härligt va, sådana dagar där såna som jag, helt vanliga svenssons kan känna sig lite storstadsaktiga. Skola cirka en timme idag, 1/3 geografilektion och sedan styrka på idrotten. Mycket skönt där, hemma vid tolv. Tog en dusch, hårinpackning ansiktsmask, ja hela kittet, kände mig som en gud där ett tag efter att ha tränart och sedan gjort mig fräsch igen. Pluggade sedan lite sådär, alldeles lagom mycket. Redan där kände jag att dagen varit mkt bra. Sedan tog jag cykeln ner tidigare än jag skulle träffa min vän Ida för lite ärande, ja ärenden låter så fint, hårspray etc. Träffade sedan kära vännen för en lunch, sallad ofc.  Utanför cafét sken solen vilket var mkt skönt. Dagen blev liksom fulländad. Kort skoldag, hem göra sig fräsch och plugga så där härligt lite och sedan iväg för lunch med vännen. Träning, vänner och sklola är väl ungefär vad man ska hinna med på en dag, Och här siter jag nu, glad över dagen och kan med gott samvete kolla på tv hela kvällen.
Ja även jag kan få vara lite sådan ibland.

/E