Horrible Dicto - Förskräckligt att säga...

Rakt framför ögonen på en.

Nu blev jag helt exalterad. Jag läste precis Blondinbellas blogg och det är inte henne jag vill prata om utan... Ja kanske lite svårt att förklara MEN ni vet hur det är att det är så jävla viktigt att man inte dricker innan man är 18 och man får inte köpa från systemet så länge man inte är 20. Ingen får köpa ut till en och allt sånt. Jättebra att det finns sånna regler, men som alla vet hålls dom ju inte.

Det roliga är hur poliser går runt på stan för att hällsa ut minderårigas dricker och går som hökar och allt sånt, men hallå? Här står Blondinbella med en vinflaska i högerhanden på väg till en vän, vem köpte ut till henne? Varför inte ta tag i offentliga personer först eftersom det är dom vi har som förbelider? ¨Så jävla dåligt enligt mig. Jag menar inte att det är något fel på Blondinbella, jag bryr mig inte MEN att det är så jävla viktigt att ingen köper ut åt en och allt sånt, så står Bella där, rakt framför ögonen på allmänheten, neej men försök få fast oss som är svårare att få fast, oss okända. Om någon skulle haffa Blondinbellas langare och hon inte skulle få tag i sprit, (hon är 17 år) så skulle hon inte kunna dricka och som förebild skulle de kanske få ungdomar inte heller göra det. Nu kanske det låter som att hela värdlens skulle vara en bättre plats om dom haffade Blondinbella men missförstå mig rätt.

Det ska va så jävla rätt & riktigt men när det finns rakt framför än är det ingen som göra något.

/ ida plantin

2008-06-25 @ 11:12:16 Permalink Hälsan Kommentarer (1) Trackbacks ()

e

Av fem nya människor du träffar så är chansen att du blir riktigt goda vänner med alla ganska liten. I början av vänskapen är alla fem väldigt goda vänner, alla umgås och tillsammans tar ni alla en plats ni behöver. Ju längre tiden går så lär man sig sedan att läsa av de andra och vet på så sätt hur de är. Efter cirka ett halvår vet alla vad de tycker om alla och konflikterna uppstår. Det behöver inte handla om konkreta konflikter alltså något att bråka om utan det kan bara vara så att några börjar tycka om varandra mer än andra och vissa inser att det kanske inte riktigt funkar mellan dem. Den där känslan som fanns hos alla i början av vänskapen finns inte riktigt längre, grupper börjar bildas och tills slut börjar åsikterna komma ut om varandra. Man har vid den här tidpunkten insett att man inte kan bli bästa vänner med alla nya människor man träffar och till en början verkligen klickar med. Det man måste inse är alltså att riktigt nära vänner inte kommer ofta, av 5 nya vänner bli högst 1 en av dina bästa vänner. De vänner man har, är dem som faktiskt har gått igenom alla stadier med en, nya vänner, närmre vänner och närmsta vänner.

2008-06-22 @ 21:01:42 Permalink Hälsan Kommentarer (0) Trackbacks ()

när det brister.

det finns en tidpunkt då det fanimig få ta slut. då det räcker. då när man inte orkar låtsas längre även fast man så gärna vill, jag vill det. det finns såna händelser då man bara inte orkar mer. vill lägga sig ner på golvet, och sjunka genom jorden. en händelse som får bägaren att rinna över. tillfällen då man känner att de finns bättre människor. folk som faktiskt vill vara med en. jag vill, men det handlar om att ge och ta. gör jag något fel? en sak man undrar, svar tack. hur man bara känner att man vill gråta, för man känner vad den andra personen menar, ja just i detta fall i den här droppen som fick bägaren att rinna över, ett sms. man känner att man är så jävla oinbjuden. förut kunde jag inte säga vad problemet var, och jag är inte säker på att jag kan göra det nu heller, men när man känner att man bara vill grina och bara krypa ner under täcket i all sin ensamhet måste det vara något som är fel.

jag har ett par frågor, som jag ska prata om i verkligheten sen, men så ja inte glömmer.
1. vill du inte va med mig?
2. vill dub bara vara med mig i skolan?
3. vill du inte vara med mig när du är med ditt gäng?
4. är det någon i det här gänget som inte vill att jag ska va med?
5. kan vi snacka klarspråk med varandra innan jag faller isär?

vad är jag så rädd för? om någon annan skulle behandla mig såhär, så jag skulle må som jag gör, skulle de va goodbye, men med dig, jag vet inte. jag är så rädd för att förlora någon som jag i alla fall står så nära, som jag hoppas att jag fortfarande gör, jag är rädd att stå ensam kvar när det är över.

/ i

2008-06-18 @ 23:56:17 Permalink Känslorna Kommentarer (7) Trackbacks ()

Ovesäntlig saknad?

Elin har nu lämnat mig i ett par dagar då hon är i Örebro på ett evanemang för unga... nånting. Emax heter det typ. Nåväl hon kommer hem på onsdag och då ska hon få träffa philip som är på besök hos mig. Har ännu inte bestämt om det blir fika på CH eller hos mig. Philip vet förresten inte om detta ännu, men jag är rädd att om han får veta det stannar han hemma. Haha, skämtosido! Nåväl, pratade med Elin förut i alla fall, han bara prata i en kvart för hon skulle på en föreläsning, klockan sju på kvällen? Och ja hon gör detta frivilligt^^

Nej men ett ganska ovesäntligt blogginlägg / i

2008-06-15 @ 20:40:23 Permalink Känslorna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ett par bibliska ord

Sedan jag läste de tre kapitlena i bibeln har jag förstått mycket och jag har hört ovanligt mycket om det. Till exempel den här reklamen om fastighetsbyrån eller nåt, när Eva & Adam sitter under vishetensträd och ormen är det, jag förstår allting nu. Jag längtar redan till nästa besök hos Elin då jag ska läsa ännu några kapitel ur vår alla favorit, bibeln. Jag har tyvärr, till Urbans besvikelse slängt min bibel då den bara var en så kallad hyllvärmare, en stor dammsamlare ^^ Men Elins används nu flitigt för gud.. han såg att det var gott! ;) En grej som också förvånar mig är att jag faktiskt har förstått allting hittils, jag trodde liksom bibeln var skriven lite konstigt, att den var djup och sådär så jag inte skulle fatta, men man kan undra om det alltid har varit så eller om det är jag som blivit smartare, jag tror de sistnämnda.

Oroväckande: Jag har komfimerats, det kan man inte tro med tanke på vad jag precis upplevt, men jag menar jag var ärlig då, "jag gör det för presenterna", ärlighet varar längst som sagt ;D

/ i

2008-06-14 @ 11:40:52 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

och så skapade gud jorden på 6 dagar och på den 7:e vilade han

OCH GUD SÅG ATT DET VAR GOTT

HALLELUJAH

tre kapitel avklarade, bara 13350 kvar
ja, vi är konfimerade och accepterade av kyrkan

2008-06-12 @ 21:02:32 Permalink Hälsan Kommentarer (0) Trackbacks ()

dagens äventyr

saker som är värde att nämna:

- hanna har fått stipendium och vill tacka ida och elin för allt stöd
- elin flagar på bröstet precis som ida
- idag har vi skrattat med människor och åt människor
- idag har ida pratat engelska utan att känna den minsta rädlsa
- elin är stolt
- elin har 7 outfits till 4 dagar
- X har 2 på ett helt år
- ida ska färga & klippa rosie på engelska imorgon
- imorgon bjuder elin och höna på middag
- ida tar med efterrätt
- idag fick höna en byst i grudentpresent
- idag blev vi bjudna på välkommen till sommaren-fest
- idag hånlog höna för första gången
- elin har tröjan nerstoppad på sidorna men inte bak och fram
- idag har rosie lärt sig säga hej hopp frisk snopp, är bra att kunna!

dagen har alltså varit full av äventyr, / i & e

2008-06-12 @ 18:24:31 Permalink Hälsan Kommentarer (0) Trackbacks ()

vi

det handlar om oss inga andra, bara vi. det är vad vi tycker, vad vi vill och vad vi känner som betyder något. vår vänskap är det ingen som ska lägga sig i, vill vi vara arga på varandra så är vi det, vi vill vara töntiga så är vi det, vi vill ha likadana kläder på oss så har vi det.

2008-06-11 @ 22:26:26 Permalink Känslorna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ärlighet varar längst

Idag har jag varit ärlig, och det känns bra. Det där steget då man bestämmer sig att nej fy faan, så här är de, ta de eller skit i det. Det känns skönare efteråt och man slipper ångesten och nervositeten och allt som kommer omkring. Elin tycker jag är duktig, man tackar!

Nu funderar jag på om jag kanske ännu en gång ska sätta käppar i hjulet i ärligheternas tid men efter misslyckade försök känns det dock meningslöst. När du inte förstår, eller vill förstå. När jag inte ens kan förklara eller sätta ord på problemet, vad ska jag då säga? Det finns inget att säga, ingen ärlighet att ta fram, ingen ärlighet som kommer få en att känna välbefinnandet. Det kommer bara skapa problem, problem som jag verkligen inte orkar med. Förstå mig...

Här kommer några (h)ärligheter om mig i ärlighetens tider:
- Jag är blyg
- Jag hatar att prata i telefon
- Jag är rädd för pinsam tystnad
- Ibland babblar jag på utav bara helvete, ibland (alltid) väldigt snabbt
- Jag har svårt att ta komplimanger
- Jag har tvång (det är faktiskt sant, det är så vi kallar't i alla fall)

/ ida

2008-06-10 @ 16:11:26 Permalink Hälsan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Rena Rama Miraklet

Det är helt otroligt. Jag sitter här med en godispåse bredvid mig, jag tittar ner i påsen och känner bara, blää! Usch, vill inte ha. Det är väl ganska bra? Vi får hoppas att känslan håller i sig men jag kan chansa på att jag känner sug efter träningen kanske... ja det är nog det längsta jag kan hålla mig. Det vore rena rama miraklet om jag inte blir sugen förrän imorgon, woho, jag kan hålla er underrättade eftersom alla trogna läsare annars kommer dö av ovisshet.

Jag ska kolla igen och känna efter... nej jag vill inte ha, än så länge ^^
/ i

2008-06-03 @ 16:44:05 Permalink Hälsan Kommentarer (1) Trackbacks ()

möte klockan tre

Idag äter vi blåbärspaj på min balkong i solen.
På grund av mkt konstiga saker så har vi inte kunnat träffats på ett tag, eller vi har juu setts men vi har inte riktigt hunnit gått igenom alla punkter som vår dagliga checklista innehåller. Idag ska vi alltså försäka bocka av det mesta och njuta lite av varandras sällskap.

Sol i sinne brun på balkongen!

/e

2008-05-30 @ 12:09:27 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Grupparbete

Grupparbete är nutidens bästa arbetssätt, i alla fall enligt många i dagens samhälle. Grupparbete är den nya arbetsformen på alla plan och nivåer. Jobba bra, jobba i grupp, så lyder ledordet. Att kunna jobba i grupp är en egenskap som alla måste ha, kan man inte jobba i grupp så ses man som en enstöring eller en person som inte vill beblanda sig med andra. Det är i alla fall den känslan man får då man går på gymnasiet idag. I alla ämnen ska man jobba i grupp, man ska jobba tillsammans för då blir arbetet så mycket bättre än om alla gör varsitt. Stämmer verkligen detta? Blir arbetet så himla mycket bättre i slutändan om man gör det i grupp än om man gör det själv? Svaret är antagligen nej. Vad finns det som säger att det faktiskt skulle vara så? När man ska jobba i grupp så delas man in efter ambitionsnivå, personalighet etc. och läraren verkar alltid vara väldigt nöjd med grupperna. ?Ni kompletterar varandra så bra, ni ha så mycket att lära varandra?, det får man ofta höra då man kommer för att klaga på sin grupp. För ofta står man där och har hamnat med den person som man minst ville hamna med när man hörde talas om grupparbetet. För det är nästan aldrig som man känner sig nöjd med sin grupp och faktiskt hamnat med några som man själv känner sig jämlik med. Ibland undrar man hur lärarna tänker, de tror att det är bra att en sämre jobbar med en bra. Många tror att det är så man lär sig mest. Ska inte grupparbetet gynna alla, ska inte alla känna sig nöjda? Ska inte alla känna att de får ut så mycket som möjligt av arbete? Så blir det ju oftast inte. Det blir ju så att den som är mest ambitiös och vill ha högt betyg gör allt. Har då inte meningen med grupparbete försvunnit? Att jobba i grupp ska väl förenkla arbete, just för att det är för mycket att göra för en person? Den är inte speciellt demokratisk, denna nya arbetsform. En person gör allt och de andra glider med på en räkmacka. Personen som är drivande märker självklart detta, det gör de andra med men varför klaga? Som den drivande kan man inte göra något då man ju gärna vill ha det där MVG: t. För det är ju i grund och botten betyget som stoppar ett gott samarbete. Men vill inte ge ut för mycket uppgifter till den sämre/slöe/trötte, vad han nu kallas, med risk för att det blir dåligt. Kanske skulle man ta bort betygen på grupparbete, eller så skulle det bara finnas G och IG. Skulle inte betyget hänga som ett moln över axlarna så skulle man kanske våga delegera ut lite arbete istället för att göra allt själv. På så sätt skulle samarbete bli bättre, man skulle kunna diskutera och faktiskt jobba tillsammans, då man inte behöver oroa sig för betyget. Man får G bara man samarbetar och lämnar in en produkt. För var det inte det som var meningen med arbete från första början, att jobba i grupp och samarbete, detta snarare än slutprodukten? Det här med grupparbete har gått över styr i skolan. Vissa lärare tror att det är så bra, att alla får ut något av det medan det i själva verket är så att en gör allt och de andra glider med. Lärarna i fråga säger att de märker det, att de ser vem som gör vad men så kan det inte vara. Var det så, så skulle man inte sätta ett betyg på ett arbete utan flera efter antalet elever som jobbat med det. Hur ofta sker då detta? Aldrig skulle jag vilja påstå. Det är ett betyg som setts, ett betyg som alla får dela på, även om en person har gjort 80 % och en annan 20 %. Men detta spelar kanske ingen roll, för slutprodukten säger ju MVG så då ska alla ha det, även om en person kanske inte presterat mer än G. Där har betyget än en gång satt stopp för ett eventuellt perfekt samarbete. Den ena eleven vågar inte riskera sitt betyg och därför gör den allt själv. Det andra personen i gruppen kanske är jätteduktig men behöver lite mer tid, tid som i skolan inte finns och tid som den ambitiösa inte vågar riskera. Hur ska man då sammanfatta grupparbete? Visst det är en bra arbetsform, så länge alla är på samma nivå och vill nå samma betyg. Skolan måste strunta i om en grupp får en mindre bra slutprodukt och en annan en excellent så länge samarbetet fungera. Man måste helt enkelt dela in grupperna rättvist och efter ambitionsnivå. För det är ju, som sagt, samarbetet i sig som var meningen med arbetet, eller det var i alla fall tanken från allra första början med grupparbete.

2008-05-30 @ 12:06:51 Permalink Upplevelserna Kommentarer (2) Trackbacks ()

Efterlysning

Tänker nu gå ut med en efterlysning. Snarare något jag undrar om någon annan också upplevt, men... efterlysning!

Jo, ibland (oftast när jag är sjuk) klickar det i ena örat varje gång jag sväljer. Ett simpelt klicljud som ibland upprepar sig 1-5 gånger under sväljningen. Jag har börjat undra om jag är paranoid, måste få svar på om någon annan känner samma sak. Inte för att jag kanske skulle känna mig mindra paranoid utan mer för att ha en vän om faktiskt också är det. Nu kanske denne person som känner av samma symtom inte vågar ge sig till känna, med risk för att bli kallad paranoid men jag kan garantera att man klarar sig hyffsat genom livet, man vankar fram. Nej men skämtosido, jag efterlyser ett klickande ljud i örat vid svälning, någon?

/ ida

2008-05-27 @ 19:17:54 Permalink Upplevelserna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Till en annan verklighet

- Lär dig nu gossebarn, ty att tro för väl om dig själv kan gå illa.

Han la huvudet på sned, klappade mig på axeln och sa:

- Men det begriper du väl att vi inte kan göra! Hästen väger över 500 kg och vi kan ju inte bära hem den! Nog för att den är skadad, men vad vill du att vi ska göra, dra den efter oss hela vägen hem, ty den är hämmad att gå?

Han skakade på huvudet samtidigt som han fortsatte att gå. Hans blonda hår blåste i den varma sommarvinden och hans brunbrända armar pendlade längs hans sidor. Hans överlägsna gångstil fick mig känna irritation, men jag var väl medveten om att man inte får säga emot sin make, honom skulle man tjäna och alltid hålla med, i vått och torrt.

Det var i mitten på 1700-talet och dammet yrde om vagnarna som drogs av hästar. Vackra stora kallblod med mörka ögon som jag bara ville drunkna i. Att se in i deras ögon var som att se en annan verklighet, simplare, men vackrare än den jag spenderade mitt liv i nu. Deras ögon sa att allt kommer bli bra, och jag trodde dem. Av flåsandet och sparkandet de lämnade efter sig kände jag välbefinnande. Jag drog in luften och kände den där välbekanta hästdoften, den underbara doften från min barndom. Saknaden av barndomshemmet Blåviken var stor, saknaden av att få leva som jag ville. Att varje morgon få vakna och rida ut på min älskade Athena innan frukost gjorde mig varm inombords. På dagarna satt jag alltid i hagen och läste alla böcker om äventyr i Amerika Så många gånger som jag bara somnade i skuggan och drömde mig bort i bokens handling, hur jag drömde om äventyren jag själv önskade mig, men aldrig fick uppleva. När jag bestämde mig för att skriva en egen äventyrsbok fick jag nytt liv, ett mål, en vilja och styrka som ingen kunde stjäla från mig.

Jag vaknade ur mitt dagdrömmande och sprang ifatt Arthur.

- Jag hörde att de talade om att avliva hästen, det är ju förskräckligt...

- Det skulle nog vara det bästa, jag skulle icke tveka en sekund. Att ens begrunda saken är befängt, saken är klar, sa Arthur utan att ge mig en blick.

- Men det är ju ett ben det handlar om, med enkel behandling kan den springa fritt och må bra redan nästa sommar.

- Springa fritt och springa fritt, den kommer aldrig att kunna köra vagnar igen, vad är den då till för nytta? Du tänker verkligen inte du, man kan undra vad du har innanför pannbenet egentligen.

Jag sänkte blicken och kände mig illa till mods, alltid samma visa.

Han fortsatte med sin mörka basstämma:

- Jag tvivlar på att det finns någon i den här staden som har något vett i skallen över huvudtaget, folk reflekterar inte, bara handlar. I grund och botten är det jag som står för allt, och vad får man, inte ens ett tack, men jag klarar mig. Jag behöver inte opålitligt folks intetsägande ord för att överleva.
Jag hade nästan slutat lyssna, jag hade hört det förut. Hans överlägsna röst ekade i huvudet på mig men orden fick mig inte att reagera, han hade alltid varit sådan. Mina föräldrar tyckte att han var en pålitlig man, men de hade inte hört honom när han bredde på och satte sig själv på sina höga hästar. Han var enligt sig själv den mest enastående man som någonsin skådats och menade att jag skulle vara tacksam för att han hade valt mig och ingen annan. Till en början var jag förälskad, då han lovade mig äventyr och färder runt jordklotet, men när jag öppnade ögonen och förstod att allt var en lögn tappade jag intresset. Allt han sagt och lovat mig var bara lögner för att få det gott ställt, då jag kom från en rikare familj än honom själv. Han fick delar av min förmögenhet vid vårt bröllop och den gick till reparation av hans egen gård som han fortfarande betonade inte tillhörde mig trots vårt giftermål. Jag önskade att jag aldrig fallit för hans falska spel, jag skulle mycket hellre ha stannat på gården med Athena och mina äventyrsböcker.

Efter en lång promenad inne i staden var det dags att vända hem mot Arthurs herrgård och på vägen hem träffade vi herr och fru Ebenhjelte som sedan tidigare var vänner till Arthurs föräldrar.

- När blir det tillökning här då? frågade fru Ebenhjelte fräckt och närmade sig mig på ett obehagligt sätt.

Jag backade några steg, men hann inte säga något innan Arthur hånande uttalade sig:

- När fruntimret blivit allmänbildad och förstår sig på etik och moral. Ibland undrar man ju om hon vet någonting annat än fantasier från äventyrsböcker. Nog för att jag kanske skulle bidra med mina otroliga gener till ett klyftigt gossebarn, men man vill inte riskera dumheter.

- Jag är inte dum, sa jag. Vi prioriterar helt enkelt olika saker. Jag tycker om litteratur och hästar, Arthur föredrar annan kunskap.

- Litteratur? Hästar? Kunskap? Kallar du hästar kunskap? Att du fortfarande inte förstår att hästar endast existerar för att vi ska kunna ta oss fram, hur många gånger ska jag behöva förklara för dig innan du lägger mina kloka ord på minnet? Och litteratur? Vet du ens vad ordet betyder? Dina äventyrsböcker är allt annat än den litteratur allmänheten bör läsa.

- Vi har olika syn på det Arthur, vi låter det vara.

Jag försökte vara lugn fastän jag bara ville springa därifrån, ända hem till Blåviken.

Vi sa adjö till Ebenhjelte och den resterande vägen hem lyssnade jag på alla hans föreläsningar om hans ekvilibristiska kunskaper. Hans tonläge låg på gränsen mellan uppläxning och stolthet, men jag lyssnade inte längre. Jag önskade bara att han någon gång skulle få äta upp sin stolthet. Min önskning slog in.

En morgon då jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret i sovrummet, hörde jag röster nerifrån köket. Jag klädde mig hastigt innan jag smög ner för att höra vem besökaren var. Arthurs röst kände jag igen, men den andra var för mig okänd. Jag hörde Arthur säga att det inte kunde vara möjligt, men mansrösten försökte övertyga honom om att så var fallet. Jag kunde inte hålla mig längre utan klev försiktigt över tröskeln och in i köket. Mannen lyste upp och gick med ett leende på läpparna emot mig och tog min hand:

- Edgar Abrahamsson, Hugo Gebers Förlag i Stockholm, vet inte om du kommer ihåg, men du skickade ett utkast av en äventyrsbok för ungefär 4 år sedan. Vi har haft storstädning på kontoret och jag fann det, läste det och var fast. Måste verkligen ge dig komplimanger för ditt otroliga sätt att skriva på, häpnadsväckande och annorlunda.

- Men ursäkta snälla ni, det är orimligt. Om det är någon här som är häpnadsväckande så är det jag. Vill inte skryta, men jag vet det mesta, min fru är okunnig och mycket obegåvad, korkad skulle man nästan kunna säga. Jag har försökt lära henne allt jag kan, men jag kan förstå att det är svårt att få in så mycket kunskap som jag bär på, särskilt för en kvinna.

Arthur bröstade upp sig och försökte få Edgar Abrahamssons uppmärksamhet, men det gick inte, han höll fast sin blick rakt in i mina ögon och det var som om jag kunde se den där verkligheten jag bara sett i hästarnas ögon.

- Jag skulle vilja trycka det du skrivit till en bok, sa Edgar och höll fortfarande kvar sin blick.

Hans lugn och ödmjukhet fick mig att tappa orden, jag fick inte fram ett ljud. Jag bara stod där och såg in i hans mörka ögon; jag var så nära den verkligheten jag önskat mig. Arthur tog ett hårt grepp om min arm och sa syrligt:

- Hilda har inte tid för allt det där, hon kan inte flytta till Stockholm och göra det där, hon skulle aldrig klara sig. Vi ska skaffa ett gossebarn och hon ska bli hemmafru, det har inte riktigt blivit tid för det än, men jag kan garantera att det både finns gossebarn och mat på bordet om ett år.

Min dröm var så nära, men jag hade lovat Arthur vid vårt bröllop att älska honom i nöd och lust, jag hade i alla fall lovat mina föräldrar, skulle jag svika dem för det här?

- Hilda, jag vill att du ska veta att ditt författarskap kan nå oanade höjder och jag har aldrig mött någon som skrivit så innerligt och passionerat som du.

- Jag... jag kan inte. Jag har lovat mina föräldrar att stanna med Arthur.

Jag sänkte blicken och kände den där verkligheten försvinna, min dröm gå i kras. Edgar Abrahamsson såg uppgivet på mig innan han tog upp ett kort ur kavajfickan:

- Om du ångrar dig...

- Det gör hon inte!

Arthur ryckte till sig den lilla papperslappen och rev den i bitar. Jag såg min framtid falla isär.

Edgar Abrahamsson tackade för sig och klev ut ur huset och jag satte mig vid köksbordet och Arthur mitt emot.

- Vad är det för dumheter, skriva en äventyrsbok? Vem tror du att du är egentligen?

Han skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret.

- Älskar du mig? frågade jag och försökte möta hans blick.

- Vad är det där för fråga? Det gör jag väl.

Jag tittade bestämt ut genom fönstret och sedan på Arthur igen:

- Om du älskar mig så låter du mig gå.

Jag sprang ut genom dörren och ut på grusgången, genom grindarna och sökte med blicken efter Edgar, han kunde inte ha kommit så långt. Jag vände mig om och vid grindens ena stenpelare stod han, lutad som om han väntade på någon.

- Jag visste väl att du skulle komma, ingen sådan passionerad författare skulle tacka nej till den här möjligheten, speciellt inte för att bilda familj med en respektlös man med sådant högmod.

50 år senare.

- Vad hände sen? frågade lille August med en enorm entusiasm i sina ljusblå ögon.

- Men det vet du ju, jag fick min första bok publicerad och sedan tre uppföljare. Jag flyttade hem till Blåviken och gifte mig med morfar.

- Var det någon som sa morfar? hördes en varm röst inifrån biblioteket.

- Nej, jag berättade bara för lille August hur vi träffade varandra, Edgar Abrahamsson.

Novell om en dödssynd = Högmod!
Skriven av: Ida Plantin

2008-05-14 @ 20:21:52 Permalink Upplevelserna Kommentarer (1) Trackbacks ()

A coffee to go.

Idag ska vi fika på CH och vi hoppas på att kunna sitta ute. Dock tror jag (Ida) att det är på tok för kallt. Vet inte vad det blir idag. Kanske en varm choklad och en äppelpaj ellerblåbärspaj. mums filibabba!

Nej idag har vi inga åsikter. Kanske blir under våran intensiva fika som brukar innehålla en del åsikter.
adjö

2008-05-13 @ 11:57:06 Permalink Vännerna Kommentarer (0) Trackbacks ()