Horrible Dicto

Ett intresse, en hobby, en livsstil, en sport. En sport man utövat i X antal år. En sport som fortfarande står vid ens sida. Den där platsen man vill till när man är glad, den platsen man vill till när man är ledsen. Något att fly till, på gott och ont.

Det går upp och det går ner, som en berg- och dalbana, men man håller sig kvar. Visst kan man göra slut med sin sport, växa ifrån varandra, precis som en relation. Ett äktenskap. Det låter nästan lite komiskt men ju mer jag tänker på det är det ju så himla rätt. Man pratar om sporten under middagar, myskvällar och under vardagen. Den finns i tankarna hela tiden, till och med på nätterna. Som en livskamrat. Man gråter med den, skrattar med den, kämpar med den, ger upp med den, kämpar igen med den... vilket jäkla förhållande.

Så många gånger jag gett upp. Så många gånger jag gråtit över övningar som vägrar sitta, fall, skador, hela den mentala biten. Så många gånger man misslyckats på både tävlingar och träningar, men ändå fortsätter man att kämpa... Det är ta mig fan kärlek!

/ Ida