Horrible Dicto

Har tänkt över en sak. Folk (vill inte riktigt peka ut någon då han/hon/den/det kan känna sig utpekad) säger ibland att jag bara skriver och sjunger sorgliga låtar, deppiga. Jag vet inte varför det alltid blir så men det bara blir så, sa jag att de bara blir så? Jo men alltså, för mig är det lättare att liksom få ur mig de sorgsna i låtar, och det lyckliga i min personlighet. Att sjunga om att allt är bra och lyckligt är svårt, vad ska jag då visa i min personlighet, sorgsenhet? Det skulle bli så tråkigt i längden. Jag menar inte att jag måste välja vilka känslor jag visar, och att jag inte kan blanda dem. Nåväl, tappar jag tråden tro? Det är lättare att sjunga låtar som har något att berätta, och det känns så fånigt att berätta om roliga och lättsamma saker i låttexter, det blir så barnsliga ord. Det finns mycket finare ord som har en sorgsen innebörd, ord man inte använder lika ofta, och därmed inte är lika utslitna, förstörda. Det jag ska komma fram till är att jag och min syster faktiskt skrev en glad (?) låt igår, som ett bevis, för mig själv och andra, att jag visst kan sjunga glada låtar. Lite annorlunda låt men jag är definitivt nöjd eftersom den inte alls har samma sorgsna klang som föregående låtar, de ni! Det heter Valentine's day och det låter defenitivt töntigare än vad den är. Lite annorlunda=) Har den nu bara inspela på kameran vilket resulterar i uselt ljud men man hör ju i alla fall, lägger ut den när jag kommer hem, kan ju göra en länk här i bloggen.

Nåväl, nu har jag definitivt tappat tråden vilken sorgligt nog för mig skulle innebära ett IG i svenska B, adjöss!

/ Ida