Dramat på T-centralen

Vilket drama, ett grälande par sådär på kvällskvisten. Undrar vad de bråkar om, hon ser rejält sur ut. Han har armarna uppgivet i luften, oj han vänder sig. Inte för han skulle se mig sitta där bakom tågfönstret och glo i brist på andra aktiviteter. Han skakar på huvudet, verkar hopplöst kan jag förstå. Hon har packning med sig, ska hon dra tro? Nu slänger de käft med varandra också, synd att jag inte hör vad det säger, skulle vara ännu mer avkopplande. Välja en sida och sitta och fundera ut grymma knäckande kommentarer att säga till motståndaren. Oj, nu går han, nej nu stannar han, åter slänger de käft... tjurigt tjaffsar de, slänger käft... Om det här var en film på en biograf skulle det här vara tidpunkten i filmen då man överväger en sovstund, kisspaus eller "kasta popcorn i munnen-leken" När kommer vändunkten?... Nej oj! Nu åker tåget, vad händer? Hallå, tåg tåg det är inte klart än. De slänger fortfarande käft, hallå tåget stanna, det är inte över ännu... Oj vilket dramatiskt slut, ett "fatta själv"-slut kan vara rätt trevligt. Jag tror nog de säger förlåt, kramar om varandra och tar varann i handen och går längs den gråa och trista perrongen, (jag syfter absolut inte på att perrongen är trist för att den är grå) bort mot evigheten.


/ En sann berättelse / Ida

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0