Jag vet inte
Man orkar inte, man orkar inte längre. Vill bara sitta, ligga, sova, dra täcket över huvudet och känna duntäcket värma kroppen. Få ligga där, halvsovandes och höra, höra tystnaden. Vill få ligga kvar när andra går upp, vill höra lite buller nerifrån köket men veta att jag inte behöver kliva upp till verkligheten, till alla måsten. Jag vill bara slänga alla papper i luften, sen hur dom flyger iväg som flygplan, utan retur. Jag är trött, jag är trött, jag vet inte vad jag ska säga men jag är trött. Trött på allt, trött på att vara trevlig när jag mest av allt vill skrika rakt ut, säga vad jag tycker, inte vara så jävla fin i kanten, så instängd. Nu kommer allting känner jag, klockan är på tok för mycket för mig, så mycket för mig, att jag överdriver allting, men jag ska låta mig göra de nu, inte säga emot mig själv och inse min dubbelmoral, inte titta tillbaka, bara skriva skriva skriva. Jo, jag är trött. Trött på att känna mig som något som inte hör dit... måste säga emot mig där faktiskt, det är absolut inte alltid såhär, utan bara med vissa, bara vissa tider, på vissa platser. Men, jag är trött på att gå de där stegen framför och känna att jag inte har något att säga, därför går jag där. Vad jag än säger verkar det inte tillräckligt, tillräckligt bra? Roligt? Jag orkar inte, jag måste säga emot mig själv där ändå, jag mår bra, absolut. Jag har det inte jobbigt hemma, eller kompisar eller skolan eller något sådant, jag orkar bara inte. Herregud att jag inte kan tala mig själv till punkt, jag kan inte ens låta mig själv tycka vad jag vill, jag vet inte, jag orkar inte, jag mår bra, va?
Man kanske skulle lära sig dricka kaffe, gå på koffein, bli pigg och prestera, få beröm. Kaffe verkar göra folk pigga, och jag behöver lite pigghet för tillfället, kanske kaffe är ett alternativ. Nej, det ska jag inte, varför? Äckligt som fan, och totalt onödigt eftersom det bara gör en beroende, och så får man gula tänder. Men är det den enda vägen till att bli pigg? Att få sån energi att bli bäst, att inte tappa orken. Jag vet inte, jag vet ingenting, vet inte, vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte.
Skriven av: Ida Plantin
TID
Det var det här med tid ja. Tiden ska räcka till till mycket. Hinna träffa alla man vill träffa, hinna äta, hinna träna, hinna plugga. Dygnet har tyvärr endast 24 h, där vi har ungefär 16 h som vi fritt kan disponera, ja vissa sover ju såklart mindre och vissa mer. Ja, vad ska vi då använda dessa 16 h till? Om vi ser det så här, ungefär 8 av mina 16 h går åt till skolan, minst en timme på dagen går ju åt till att äta. DÅ var vi uppe i 9 h, alltså 7 timmar kvar. Av de 7 h så går kanskse 2 h till pluggning, en bra dag 1 h och en lite sämre dag 3 h. Då har vi cirka 5 h kvar då. 5 h på dygnet då vi faktiskt får göra vad vi vill, titta tv, duscha, prata i telefonen, sitta vid datorn, gå på toa osv. 5 h av dygnets 24 (i runda slängar) så är det vi som bestämmer. Hur många, ja jag undrar, hur många hinner göra allt som jag tidigare räknade upp på 5 h? INTE JAG! Och det är kanske just därför jag är som jag är. Jag hinner inte träffa dem jag vill, de dagar jag tränar så går minst 3 h bort, vilket resulterar i att jag har 2 h att disponera. Jag hinner inte allt, kanske borde jag prioritera mera. Typ minska ner pluggningen, till ja säg 1 h om dagen och resten till att göra saker jag faktiskt vill. Jag tror att alla skulle må bättre av det, sedan är ju frågan om betygen gör det, men hey det är inte allt. Jag har sedan ungefär en vecka tillbaka börjat att leva efter denna princip, göra lite mer av de saker jag vill. Man okrar helt enkelt inte med allt längre, så då är det bara att börja proritera.... och kanske ställa sig frågan om betygen faktiskt är allt. Så vad jag vill säga är: tänk efter vad just du vill göra med dina 5 h! Jag tänkte i alla fall lägga minst 1 h på tv-tittande ikväll, 1/2 h på telefonen och minst 1 h på att städa mitt rum!
/e
Life goes on
Livet fortsätter. När det känns som allra jobbigast är det bara att kämpa på. The things that don't kill only make you stronger, är det inte så man brukar säga? Jag tror faktiskt att det stämmer. Att må dåligt, känna att allt är piss kanke bara är bra, när man komr ut svackan så kan man se tillbaka på den dåliga tiden och faktiskt känna sig starkare. Man har på något konstigt sätt lärt sig något, lärt sig känna igen olika tecken, känna igen en känlsa. Sådant kan ju inte vara annat än bra, eller hur? Allt känns piss när man mår dåligt, det är klart, men då måste man kunna blicka framåt och tänka att det kommer bättre tider, att man förhoppningsvis känner sig lite starkare.
Så försöker i alla fall jag tänka.
Man kan ju i alla fall drömma sig bort för ett ögonblick så känns i alla fall några saker lite bättre.
Förväntningar av ambition
Jag är ambitiös, jag är det. Vi fick för någon vecka sedan en uppgift i svenskan, där vi skulle skriva en novell, om en dödsynd. Jag, som överambitiösa jävel jag är satte igång med den redan första dagen, vi hade heller inget annat i skolan, och jag älskar att skriva, så... varför inte tänkte jag? Jag skrev, och blev klar med den samma kväll, under veckan som gick ändrade jag och läste igenom om vartannat, fick också kommentarer från vänner och familj. Min syster sa att jag aldrig skrivit bättre och alla tyckte den var bra, vad förväntar man sig? Jag har fått MVG på saker som varit mycket simplare, sämre och töntiga, jag förväntade mig MVG, jag gjorde verkligen det.
Lektionen vi får tillbaka alla noveller, räcker hon den i min hand, jag kollar snabbt igenom och ser att hon markerat ett fel i texten med röd penna, ETT FEL! Sen kollar jag längst bak och ser... VG... VG!!!!!! Seriöst, för mig var detta som ett G? Och jag får inte G på noveller? Det är som att Olof Palme skulle uppenbara sig i Slottsparken en onsdagseftermiddag? Hennes kommentarer är beröm och allt sådan krims krams men dock en kommentar som var ungefär såhär: "Kvinnor skilde sig inte på 1700-talet" ... Nej, det vet jag, mycket mycket ovanligt, men hon sa precis dagen vi fick uppgifterna att den kan vara påhittade hej vilt? Det är väl inte mina historiska kunskaper som skapar betyget? Jag skrev också i början av novellen att man inte fick lämna sin man, men hallå? Som om det inte får finnas ett underbar mirakel i en novell? Nej nej, här ska de va rätt till punkt och pricka, och ingen får drömma sig bort till en annan verklighet? Jag blir så trött.
Just nu känns det som att jag aldrig kommer uppnå ett MVG i svenska, där det skulle kännas så självklart? Det där var det bästa jag skrivit, det bästa jag gjort inom svenska och novellarbete, har jag mer att ge?
Skriven av: Ida Plantin
Var finner man orken?
att behöva göra läxorna känns jobbigt, ingenting är roligt, det känns som att inget man gör spelar någon roll, att ringa en kompis för att hitta på något känns som att flytta berg, allt man gör känns bara jobbigt. Var finns orken? I skolan tjatar lärarna om att det är nu grunden läggs till era framtida liv, det är det ni gör nu som bestämmer vad ni ska göra i framtiden. Vad gör man då när man inte orkar gör läxorna (inte pga av slöhet utan pga av att man inte vill), man skiter i allt, skiter i om det blir ett G på provet. Man (läs Elin) har kört på i snart 4 år, läxorna har gjorts, viljan att pluggga har funnits där, man har velat plugga för att man tycker det är kul. Inspirationen har funnits där, viljan att faktiskt prestera bra har funnits där. Men nu finns den inte där längre, borde jag kanske inte plugga istället för att lägga mig under täcket och vila, borde jag kanske inte ta tag i det där ekonomiprovet som jag faktiskt måste få bra på, borde jag kanske sova på kvällen istället för att sitta uppe och kolla på one tree hill? Ne, för orken finns inte där. Orken till att faktiskt ta tag i något.
- Det är en fas, det går över, säger många. Men va fan, hur länge ska det hålla i sig? det har snart gått ett halvår. Om cirka 5 månader avslutas många kurser och man ska få betyg, då är det inte så kul när man tänker tillbaka på den där eftermiddagen innan provet då man inte "orkade" plugga.
- Det finns andra vägar att gå, andra lösningar, säger vissa. Jo, visst det finns andra sätt att söka universitet på än bara på betygen, högskoleprovet. Men, när det kommer till kritan så hjälper det ju om man har betyg så det räcker. MEN VA FAN, ORKAR INTE MED DENNA BETYGSHYSTERI. MVG DIT OCH MVG HIT.
När orken inte finns, tårarna bränner i ögonen för att man egentligen inte orkar med någonting, allt man vill är att ha MVG och sedan leva livet. Man drömmer sig bort, tänker på annat, kollar på tv:n och för en timme låtsas man att det är deras liv man lever, man planerar ens framtida liv med ens kompis i telefon. Men lever helt enkelt inte ens liv, för bara några sekunder tror man att det är så ens liv är. Sedan vaknar man upp ur drömmen, stänger av tv:n eller lägger på telefonen. Och så sitter man där igen, med sitt eget liv, ångesten liggande som ett täcker över en, med ett hål där orken förut fanns, vad gör man?
Det är lätt nu att säga att man inte orkar, skiter i allt, men när det väl kommer til kritan så faller man. När man öppnar betygskuvertet, sitter där utan sommarjobb för att man aldrig tog tag i det, sitter där med känslor man aldrig uttryckte för att man inte rokade. Då är det inte kul. Men nu, så finns helt enkelt inte orken. Behöver jag en paus från mitt liv?
Får människor gå i ide?
/Elin Karlsson
Taskiga toner i ett fullproppat vardagsrum
En sag har slagit mig... Varför sjunger man alltid bättre i duschen? Det behöver inte bara vara där, utan i vissa rum så får man till det så förbaskat snyggt. Men om man ställer sig mitt i ett rum med fullt med folk till exempel i soffan, jaha, då låter det på ett annat vis? Är det för att man inte sjunger ut på samma sätt eller vadå? Det är som jag tidigare pratade om, när rösten börjar darra och man blir nervös. Jag menar, om man skulle ta mig som exempel, så vet jag att min röst låter helt okej, och att jag kan låten jag ska sjunga och så vidare, men ändå så kan det komma en otrevlig ton? Jag kan bara sucka åt hela grejen, det var bara något som slog mig... Man kanske måste börja tro på sig själv, att man är bäst, bara man inte försätter sig i en situation så man blir en människa full med högmod, men vem vet. Ja, egentligen, vem vet? Nej nu känner jag en lätt överdosering av analysering & reflektion. Nåväl, det var det här jag ville ha sagt, så ni vet de, om det skulle komma en taskig ton nångång i ett vardagsrum. En lätt mental förberedelse på att jag fortfarande inte kommit med något svar.
Skriven av: Ida Plantin
Saker som irriterar
Tillbaka efter en timmes promenad, full av energi (kanske inte), frisk luft i hela lungorna samt skoskav. Detta skoskav gav uphov till dagens tanke. Började tänka på små saker, små saker som irriterar. Det kan vara ett skoskav som aldrig vill läka som hela tiden irriterar bak på hälen när du går. Det kan vara ett hål i favorittröjan som gör att du inte vill använda den. Det kan vara en sak som vännen sa, bara i förbifarten, men hos dig satte den sina spår. Är det inte ganska sjukt, hur en väldigt liten sak kan irritera och skava så mycket? En väldigt liten sak kan ju förstöra en hel dag. Säg bara att du kommer till skolan och upptäckt att du glömde ta på dig klockan, en sådan sak skulle i alla fall jag kunna irritera mig på en hel dag. Min lilla irriterare igår var att när jag skulle cykla till skolan så började det regna. Det resulterade i attt min lugg var alldeles blöt och inte alls såg ut som jag ville att den skulle göra när jag kom fram. Här hade jag stått hemma och fått den som jag ville ha den, det är nämligen inte vanligt att den för det, och sedan när jag kommer till skolan är den alldeles blöt och en timme senare står den åt alla håll. Lyxproblem, men ack en irriterare.
Frågan är då bör vi irritera oss på småsaker?
/Elin Karlsson
Tala ur skägget!
Varför är det så jobbigt att tala inför andra, varför sjunker man ner på en så låg nivå. Jag säger inte att det är jag som känner så men jag är bergis på att minst 50% av befolkningen har problem med redovisningar, föredrag etc. Varför är det så att man kan prata med sina klasskopmisar på vanliga raster och lektioner, men rösten börjar darra och man pratar ovanligt fort och tyst när man står längst framme och berättar något som man säkerligen tränat in och kan. Man har säkert text framför sig också, ifall man skulle trappa tråden, varför blir man så förbaskat nervös? Egentligen? Det är ju samma gamla människor, samma gamla blickar, samma gamla uttråkade kompisar som hört ens röst förut. Egentligen, jag säger inte att det är fel, men egentligen, varför är det så jobbigt? Man har ju ändå en fördel när man står där framme, för man har ju läst om ämnet och vet vad det handlar om, de som lyssnar har ju egentligen ingen aning, endel bryr sig blanka fan i det också. Är det läraren som gör att händerna skakar, att bokstäverna på pappret fladdrar och röster skär sig? Är det för att lyssnarna lyssnar, eller inte lyssnar? Vad är jobbigast? När och varför är det jobbigt? Vem bär på svaret? Var finns svaret? Finns det något svar eller ligger det i människans natur? Är vi skapta så och har i såfall vissa fått en gåva att kunna tala inför andra, finns det något svar?
Skriven av: Ida Plantin
Betyg
Idag började jag fundera över betyg. Betyg ska ju på något sätt visa ens kunskaper och förståelse inom ett ämne. Betyget MVG betyder alltså att man har mkt kunskap och förståelse inom ett visst ämne. Det jag då börjat tvivla på är ju hur mkt betygen egentligen visar vilken kunskap man har. Visar det egentligen inte hur mkt ork, tid och vilja man hade at plugga inför ett visst prov. Mitt betyg i Historia A till exempel, jag fick ett MVG. Men inte för att jag tycker det är speciellt kul med historia utan för att jag kunde plugga och ville plugga för att få ett bra betyg. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av det läraren gick igenom på lektionerna. Den enda människa som jag faktiskt kommer ihåg är faktiskt Martin Luther och reformationen av den kristna kyrkan. Att jag bara kommer ihåg en sak av en hel 100 p kurs visar väl egentligen på relativt små kunskaper. Bör jag inte istället ha ett MVG i pluggning istället för i Historia A? Jag orkade plugga som en idiot till proven för att kunna svara på frågorna men var tog all fakta vägen sedan? Faktan gick in i ena örat och ut genom de andra. Visst, jag har viss förståelse och kan dra slutsatser men jag kommer ju fortfarande inte ihåg ett skvatt av den ryska revolutionen. Vad är då betygen till för? Visa att man kan plugga eller att man vet mkt? Jag kommer att behöva mitt betyg i historia när jag söker in på högskolan/universitetet, de är en kurs som jag måste ha. Men betyget då, mitt MVG det betyder fortfarande inte att jag har någon speciellt djup kunskap inom ämnet. Så vad kämpar vi egentligen för, kanske bör vi börja kämpa för kunskapen istället för betyget?!
/Elin Pluggaren Karlsson
Splittrad
När man är ledsen, när man är arg. När man är besviken och förvirrad. Vill man ha någon som säger att det kommer bli bra, eller vill man ha någon som sitter bredvid en och säger att den förstår hur jävla illa det här. Det är så förbannat jävla illa. Det kommer aldrig bli bra. Bara sitta och prata om hur förbannat svåt det är, hur sjukt jävla surt det är. Att få ha någon vid ens sida, som håller med, och vet hur det känns. Man vet redan att efter regnet kommer solen, the things that doesn't kill you, can only make you stronger, man vet det där. Jag vill inte ha någon som deppar ihop med mig, men ändå. Nu kan det låta som att jag vill deppa ihop, men så är ju inte fallet. Bara få ha någon en stund, som känner samma sak. Tillsammans vet vi ju att det kommer bli bra, det blir bättre. Kan man inte få må dåligt en stund? Jag är splittrad, jag vill ha någon som klappar mig på axeln, kramar mig och säger att det kommer bli bra. Jag vill ha någon som sitter och ältar hur dåligt allting är. Jag är åter splittrad. Det jag söker kanske är, någon. Någon att ha, någon att deppa med, någon att skratta med, någon som vet hur det känns, som står vid min sida. Det har jag. Trots splittrade åsikter har jag de, har du?
Skriven av: Ida Plantin
DICTUM
-Later that day I got to thinking about relationships. There are those that open you up to something new and exotic, those that are old and familiar, those that bring up lots of questions, those that bring you somewhere unexpected, those that bring you far from where you started, and those that bring you back. But the most exciting, challenging and significant relationship of all is the one you have with yourself. And if you find someone to love the you you love, well, that's just fabulous.
/Carrie Bradshaw
När livet stannar
Har just avslutat boken När livet stannar av Malin Sävstam. En bok fylld av känslor och förtvivlan. Kanske inte en fröjd att läsa men den ger en verkligen perspektiv på livet. Tanken att jag skulle förlora nästan hela min familj är hemsk, tänk då någon som verkligen har gjort det. För henne är det inte bara en tanke utan det är hennes verklighet. Sävstam förlorade sin två av sina tre barn, sin man och tre av sina närmsta vänner. Jag tycker att vi alla bör lära oss att upskatta våra nära och kära. Vi tänker alla att vi ska göra saker imorgon. Imorgon ska jag träffa den, imrgon fixar jag det, om ett år gör vi det, ska ta tag i den saken snart, snart snart snart. Malin Sävstams liv förändrades på mindre än tre sekunder. Vad är det som säger att våra liv inte kan gör det med?
Att ta vara på tiden med våra nära och kära är viktigt. Imrgon kan det vara för sent. Kan låta klyschigt, men va fan. Det är ju sant.
/Elin Karlsson
Former, fett och felaktigheter
Ibland kan jag undra varför idealen ser ut som de gör, gör inte du? Varför är en kvinna mycket mer attraktiv i storlek 28 en storlek 40? Vad är det som är så tilldragande med en ranglig kvinnokropp utan fett på kroppen? Kläderna de bär ser ut som säckar och deras lår är lika smala om deras armar. Vad är det som skapat denna hysteri om vikt och utseende? Vem säger att man inte kan vara snygg, fräsch och ungdomlig med former och storlek 40? Det är hemskt om man tänker på vad vi ungdomar får växa upp med, och förresten inte bara oss ungdomar, alla dessa medelålders mammor som lever i stress och hysteri och som helst av allt skulle vilja vara så smal, så snygg, så rik. Varför är det de svältande kändisarna alla ser upp till, det skulle vara tvärtom. Kändisar som svälter sig för att komma i en klänning till en gala, är det så vi ska leva? Vi ser varje dag, i de där skvallerblaskorna, hur bikiniunderdelarna inte ens kan sitta uppe på de trådsmala kropparna, vad är det som är så vackert? En bening rumpa och formlösa höfter, är det framtidens kvinna? Är det så vi kommer lära våra framtida barn att leva.
- Ät inte lilla Lisa, du kommer aldrig bli framgångsrik och en snygg karl kan du då glömma. Blir du tjock blir du ful, och då kan du inte bli berömd.
Är det så vi ska uppfostra våra barn, är det så vi gör dem vackra? Vad är det som säger att man tjänar mer pengar när man är ett vandrande benrangel? Nu har vi ju faktiskt både Beyoncé och Shakira som båda har mer former än deras konkurrenter i kändisvärlden, vilket är bra, och man får hoppas att det är dem folk ser upp till. Det är skrämmande att folk som Nicole Riche, Angelina Jolie och Lindsey Lohan får människor att se upp till dem, vill vara som dem. Det är hemskt att barn och ungdomar varje dag ser upp till dessa ursäkta mitt ordval men blåsta brudar. Fallfärdiga kvinnokroppar som får dessa små flickor att tro att de själva är tjocka. Ätstörningarna börjar redan där, viktberoendet, utseendefixeringen. Det dessa små flickor inte ser på paparazzibilderna är att de inte mår bra. Den bilden de får är ju bara att de har karriär, snygga män, ser "bra" ut och lever livet. Vem vill inte ha det?
Så, jag frågar mig nu. Vad ska vi göra? Vad ska vi göra för att lätta på trycket, få folk att förstå? Vi är vackra som vi är, om vi bekämpar idealen, få folk att må bra, men vem ska ta det första steget? Vem ska ta klivet och våga bevisa att man klarar sig med former, fett och felaktigheter?
Skriven av: Ida Plantin
