Horrible Dicto

Ibland är det inte som man skulle vilja, och ibland känns det ganska hjälplöst. Det kan fixas men inte åtgärdas. Man klarar det ena men inte det andra. Kanske ska använda mig av andra pronomen, men då får jag väl skit för det också. Det jag bara skulle vilja göra, är det fega alternativet. Låtsas som ingenting, gå vidare, been there done that, men. Det kommer inte funka i längden, det är ju nåt som inte stämmer. Det svåra är att ju mer avstånd jag kommer ta, ska ta, vill ta, vill inte ta, måste ta... ju närmre kommer den motsatsen, en motsats få vill komma nära, jag avråder alla. Nåväl. Jag vet inte om jag vågar riskera, även fast jag vet att jag har back up, det är svårt ändå.

Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...

Hur i helvete ska det sluta?

/ I

Ibland är det inte som man skulle vilja, och ibland känns det ganska hjälplöst. Det kan fixas men inte åtgärdas. Man klarar det ena men inte det andra. Kanske ska använda mig av andra pronomen, men då får jag väl skit för det också. Det jag bara skulle vilja göra, är det fega alternativet. Låtsas som ingenting, gå vidare, been there done that, men. Det kommer inte funka i längden, det är ju nåt som inte stämmer. Det svåra är att ju mer avstånd jag kommer ta, ska ta, vill ta, vill inte ta, måste ta... ju närmre kommer den motsatsen, en motsats få vill komma nära, jag avråder alla. Nåväl. Jag vet inte om jag vågar riskera, även fast jag vet att jag har back up, det är svårt ändå.

Man får helt enkelt se vad som händer, för man kan inte veta någonting innan. Skulle vilja veta, för att kunna förbereda sig. Kanske är det bäst att inte förbereda sig alls, låta det komma, göra det jag känner för. Så länge jag tänker egoistiskt, ja för det handlar faktiskt om min hälsa just nu, kan inte låta andra gå för just i den här punkten, det håller inte heller i längden. Det kommer bli svårt... alltihop, jag vet inte om jag är redo...

Hur i helvete ska det sluta?

/ I

Ett intresse, en hobby, en livsstil, en sport. En sport man utövat i X antal år. En sport som fortfarande står vid ens sida. Den där platsen man vill till när man är glad, den platsen man vill till när man är ledsen. Något att fly till, på gott och ont.

Det går upp och det går ner, som en berg- och dalbana, men man håller sig kvar. Visst kan man göra slut med sin sport, växa ifrån varandra, precis som en relation. Ett äktenskap. Det låter nästan lite komiskt men ju mer jag tänker på det är det ju så himla rätt. Man pratar om sporten under middagar, myskvällar och under vardagen. Den finns i tankarna hela tiden, till och med på nätterna. Som en livskamrat. Man gråter med den, skrattar med den, kämpar med den, ger upp med den, kämpar igen med den... vilket jäkla förhållande.

Så många gånger jag gett upp. Så många gånger jag gråtit över övningar som vägrar sitta, fall, skador, hela den mentala biten. Så många gånger man misslyckats på både tävlingar och träningar, men ändå fortsätter man att kämpa... Det är ta mig fan kärlek!

/ Ida

Har tänkt över en sak. Folk (vill inte riktigt peka ut någon då han/hon/den/det kan känna sig utpekad) säger ibland att jag bara skriver och sjunger sorgliga låtar, deppiga. Jag vet inte varför det alltid blir så men det bara blir så, sa jag att de bara blir så? Jo men alltså, för mig är det lättare att liksom få ur mig de sorgsna i låtar, och det lyckliga i min personlighet. Att sjunga om att allt är bra och lyckligt är svårt, vad ska jag då visa i min personlighet, sorgsenhet? Det skulle bli så tråkigt i längden. Jag menar inte att jag måste välja vilka känslor jag visar, och att jag inte kan blanda dem. Nåväl, tappar jag tråden tro? Det är lättare att sjunga låtar som har något att berätta, och det känns så fånigt att berätta om roliga och lättsamma saker i låttexter, det blir så barnsliga ord. Det finns mycket finare ord som har en sorgsen innebörd, ord man inte använder lika ofta, och därmed inte är lika utslitna, förstörda. Det jag ska komma fram till är att jag och min syster faktiskt skrev en glad (?) låt igår, som ett bevis, för mig själv och andra, att jag visst kan sjunga glada låtar. Lite annorlunda låt men jag är definitivt nöjd eftersom den inte alls har samma sorgsna klang som föregående låtar, de ni! Det heter Valentine's day och det låter defenitivt töntigare än vad den är. Lite annorlunda=) Har den nu bara inspela på kameran vilket resulterar i uselt ljud men man hör ju i alla fall, lägger ut den när jag kommer hem, kan ju göra en länk här i bloggen.

Nåväl, nu har jag definitivt tappat tråden vilken sorgligt nog för mig skulle innebära ett IG i svenska B, adjöss!

/ Ida

Efter samtal med vänner började jag tänka på det här med bästa vänner. Bästis, bästa vän ja vi har olika namn på den kompis vi anser vara den bästa, den vi umgås med mest och den vi har kul med. Men handlar det egentligen inte bara om vem vi är närmast? På engelska säger man closest friend och det är kanske en fras vi skulle börja tillämpa här i Sverige med?! Bästa kan egentligen vara vem som helst, den roligaste kan vara den bästa, den man umgås med mest kan vara den bästa? men det behöver inte betyda att den bästa är den närmsta vännen. Jag började fundera över mina bästa vänner. Som liten hade jag aldrig någon bästa vän, vi var alltid tre, tre de hemska talet som gör att en alltid blir utanför och det råkade(?) bli jag. Som äldre har jag nu haft svårt att säga vem min bästa vän är. Jag har på något sätt byggt upp en mur som bara jag kommer innanför, inte det att jag inbe är mottaglig för mina vänner utan mer det att jag inte vill kalla någon min bästa vän med risken för att bli sviken. Så häromdagen började jag istället se på mina vänner som nära vänner istället för bästa vänner. Jag har mina vänner, my people, som jag anser vara mina närmaste. Kan det vara så att ordet bästa vän är för de yngre? Man kan ha en bästa vän i skolan, en bästa vän på träningen, en bästa granne men de närmsta är alltid närmast. De är ju de vänner som är närmast inpå och känner en, det är inte dem man träffar mest, pratar med mest. Utan de är de som man kan prata med, som man kan umgås med på samma sätt fast man inte träffat dem på länge. Det handlar alltså inte om kvantitet utan kvalité.  Behöver vi en massa vänner eller räcker det inte med att man känner att man har sitt people, det nämraste?
Jag har inga bästa vänner, jag har bara mina närmaste och för mig är det allt som betyder något och jag hoppas de vet vilka de är.

/e

Just nu lider jag verkligen av uttråkning. Klockan är bara 22:12 men jag är dötrött. Jag skulle kunna gå och lägga mig men Elin ska ringa. Dock tror jag hon festar så om hon ringer mig kommer vi förmodligen inte få ut så mycket av samtalet, nåväl. Dagens i-landsproblem huh`?

Tänkte bara vara helt frispråkig och draupp lite punkter som irriterar mig i min tråkiga stund, jag kommer nog inte stå för alla i morgon men jag är lite sådär för dubbelmoral och inkonsekventa bitar, kan va trevligt.
- Endel människor är verkligen fula och det går inte att göra något åt.
- Endel människor är fula men kan göra någonting åt det, men gör det inte ?
- Endel människor flyter på andras framgång
- Endel människor kan bara inte hålla käften
- Endel människor förstår inte att vad den tycker är dumt gör den själv mot andra
- Endel tv-program är verkligen usla
- Endel papper är verkligen jobbiga att skriva på, det blir liksom inget flyt
- Endel telefoner har dåligt ljud vilket resulterar i på tok för många "va?"
- Endel människor är så patetiska att de gör de mest idiotiska saker för att få bekräftelse
- Endel människor är äckliga, okta ofräscha och ohygieniska, skabbiga liksom
-Endel människor borde få stryk för att de inte masserar mina onda kroppsdelar...
Okej, det kanske börjar gå till överdrift, men jag menar... Jag har tråkigt!


Vet ni? Jag ska rita upp en mall förhur stora pizzor ska vara. I Thailand var dom perfekta. Jag åt alltid upp. Jag menar här i Sverige, ber man om en barnpizza får den i alla fall inte plats på tallricken? Den ska vara mini och färdigslizad, är det för mycket begärt?

Alltså vad jag tycker det är så patetiskt med människor som bantar inför sommaren 2008, herregud. Lilla Katrineholm, folk vet hur folk ser ut och vad spelar de där kilona för roll, egentligen. Det är ju bara psykiskt för det syns ju ta mig fan inte ens. De tränas överdrivet mycket, de äter knappt och vissa går till och med på dieter och kostersättning eller vad allt sånt heter, det är så fruktansvärt... töntigt. Ursäkta mig nu, men hallå? Varför inte bara må bra? Jag säger inte att man behöver må bra av att moffa massa onyttigheter men jag menar när det till och med kommer till ersättning av måltider, har de fan inte gått för långt då? Varför inte vara lagom nyttig hela året iså fall, skippa den här jävla jojjobantningen. Och att träna inför beach 08, jag verkligen hatar det uttrycket. Usch, jag tänker äta som jag alltid äter, träna som jag alltid tränar och så vidare. Och nu tänker vissa kanske att jag inte böehver tänka på de för jag redan har en bra kropp i lagom format, men det har i princip alla dessa tjejer som "bantar" inför beach 08 och alla har komplex, men herregud? Det har verkligen gått för långt, för långt för långt för långt. Några kilon hit eller dit avgör inte om en kille vill ha en tjej eller inte, eller är jag helt bakom flötet? Är det kanske därfö jag står här utan pojkvän? Haha, det kanske är så det ligger till? Fy bubblan, om han inte vill ha mig som jag är kan han slänga något gammalt över sig.

SÅ ÖVERDRIVET, TAGGA NER!

/ IDA

Solen skiner.
Du sitter på en stenmur med solens strålar riktade mot dig.
Det värmer.
Bredvid dig sitter en av dina bästa vänner.
Du äter en glass.
Årets första glass.
Vårens glass.
Du känner smaken i munnen och ser människor leva sitt liv framför dig.
Ni pratar om allt mellan himmel och jord.
Solen bränner.
Kan det bli bättre?

När jag cyklade hem såg jag blåsippor, det gjorde mig glad.

Att andas in och känna doften av vår, doften av de sista krafterna innan sommaren.
De sista krafterna ska ut, innan vårt sista sommarlov går av stapeln.

/ Ida