Ärlighet varar längst
Idag har jag varit ärlig, och det känns bra. Det där steget då man bestämmer sig att nej fy faan, så här är de, ta de eller skit i det. Det känns skönare efteråt och man slipper ångesten och nervositeten och allt som kommer omkring. Elin tycker jag är duktig, man tackar!
Nu funderar jag på om jag kanske ännu en gång ska sätta käppar i hjulet i ärligheternas tid men efter misslyckade försök känns det dock meningslöst. När du inte förstår, eller vill förstå. När jag inte ens kan förklara eller sätta ord på problemet, vad ska jag då säga? Det finns inget att säga, ingen ärlighet att ta fram, ingen ärlighet som kommer få en att känna välbefinnandet. Det kommer bara skapa problem, problem som jag verkligen inte orkar med. Förstå mig...
Här kommer några (h)ärligheter om mig i ärlighetens tider:
- Jag är blyg
- Jag hatar att prata i telefon
- Jag är rädd för pinsam tystnad
- Ibland babblar jag på utav bara helvete, ibland (alltid) väldigt snabbt
- Jag har svårt att ta komplimanger
- Jag har tvång (det är faktiskt sant, det är så vi kallar't i alla fall)
/ ida
