Horrible Dicto

att behöva göra läxorna känns jobbigt, ingenting är roligt, det känns som att inget man gör spelar någon roll, att ringa en kompis för att hitta på något känns som att flytta berg, allt man gör känns bara jobbigt. Var finns orken? I skolan tjatar lärarna om att det är nu grunden läggs till era framtida liv, det är det ni gör nu som bestämmer vad ni ska göra i framtiden. Vad gör man då när man inte orkar gör läxorna (inte pga av slöhet utan pga av att man inte vill), man skiter i allt, skiter i om det blir ett G på provet. Man (läs Elin) har kört på i snart 4 år, läxorna har gjorts, viljan att pluggga har funnits där, man har velat plugga för att man tycker det är kul. Inspirationen har funnits där, viljan att faktiskt prestera bra har funnits där. Men nu finns den inte där längre, borde jag kanske inte plugga istället för att lägga mig under täcket och vila, borde jag kanske inte ta tag i det där ekonomiprovet som jag faktiskt måste få bra på, borde jag kanske sova på kvällen istället för att sitta uppe och kolla på one tree hill? Ne, för orken finns inte där. Orken till att faktiskt ta tag i något.
- Det är en fas, det går över, säger många. Men va fan, hur länge ska det hålla i sig? det har snart gått ett halvår. Om cirka 5 månader avslutas många kurser och man ska få betyg, då är det inte så kul när man tänker tillbaka på den där eftermiddagen innan provet då man inte "orkade" plugga.
- Det finns andra vägar att gå, andra lösningar, säger vissa. Jo, visst det finns andra sätt att söka universitet på än bara på betygen, högskoleprovet. Men, när det kommer till kritan så hjälper det ju om man har betyg så det räcker. MEN VA FAN, ORKAR INTE MED DENNA BETYGSHYSTERI. MVG DIT OCH MVG HIT.
När orken inte finns, tårarna bränner i ögonen för att man egentligen inte orkar med någonting, allt man vill är att ha MVG och sedan leva livet. Man drömmer sig bort, tänker på annat, kollar på tv:n och för en timme låtsas man att det är deras liv man lever, man planerar ens framtida liv med ens kompis i telefon. Men lever helt enkelt inte ens liv, för bara några sekunder tror man att det är så ens liv är. Sedan vaknar man upp ur drömmen, stänger av tv:n eller lägger på telefonen. Och så sitter man där igen, med sitt eget liv, ångesten liggande som ett täcker över en, med ett hål där orken förut fanns, vad gör man?

Det är lätt nu att säga att man inte orkar, skiter i allt, men när det väl kommer til kritan så faller man. När man öppnar betygskuvertet, sitter där utan sommarjobb för att man aldrig tog tag i det, sitter där med känslor man aldrig uttryckte för att man inte rokade. Då är det inte kul. Men nu, så finns helt enkelt inte orken. Behöver jag en paus från mitt liv?

Får människor gå i ide?

/Elin Karlsson